2010-11-29

Sammanfattning av Gregory K. Dow & Louis Putterman, Why capital suppliers (usually) hire workers: what we know and what we need to know, 2000

Det finns många som felaktigt tänker sig att de som äger produktionsmedlen i ett företag automatiskt har rätt till vinstutdelningen som en del av äganderätten till produktionsmedlen. En bidragande orsak till denna föreställning (som David Ellerman kallar för ”den fundamentala myten om strukturen av äganderätter i en kapitalistisk ekonomi”) är nog att det nästan uteslutande är kapitalet som hyr arbete, men det finns inga lagar inom marknadsekonomier som förhindrar att arbetare hyr kapitalet istället, och om så vore fallet skulle rimligen arbetarna ha rätt till vinsten. Vem som har rätt till vinsten bestäms snarare av förhållandet ”vem som hyr vem”, vilket egentligen handlar om (tysta) överenskommelser snarare än fundamentala rättigheter. Vem som hyr vem är kanske något som avgörs av förhandlingspositioner för arbetare respektive kapitalägare, och om så vore fallet skulle alltså kapitalägarens starkare förhandlingsposition förklara varför det nästan alltid är kapital som hyr arbete, snarare än tvärtom.

Att förstå varför det oftast är kapitalet som hyr arbete är fundamentalt för att kunna hävda att man förstår vad som driver ekonomisk organisering, hävdar Dow & Putterman. Förstår vi detta fenomen är vi betydligt bättre utrustade att förutsäga konsekvenserna av exempelvis lagstiftande av arbetarinflytande i bolagsstyrelser (Tyskland), ge skattesubventioner och andra incitament till företag med vinstdelning till arbetare och/eller arbetarägande (USA), eller lokalt statsstöd till arbetare som vill köpa upp företag det går dåligt för (USA). Syftet med Dow & Puttermans artikel är, som namnet antyder, att ge en koherent överblick av vad man vet om saken (eller visste år 2000, då artikeln skrevs). De ger olika möjliga förklaringar på fenomenet, som antingen baserar sig på incitament för arbete, investeringar eller beslutsfattande. Flera av dessa förklaringar kan alltså alla vara riktiga skäl till fenomenet i olika grad.

Övervakning och incitament för arbete
De tre förklaringar som presenteras här fokuserar på incitament för att göra ett bra jobb samt incitament att övervaka arbetarnas bidrag till vinsten. Om arbetarna ska dela på vinsten uppstår problemet hur den ska fördelas, eftersom vinsten endast avspeglar summan av arbetarnas bidrag snarare än arbetarnas individuella bidrag. Om arbetarna kompenseras för deras kollektiva vinst, är vinsten som en allmänning och ett ”free rider”-problem kan uppstå (dvs att vissa arbetare kan slöa och ändå få vinstandelar, som inte skulle vara nämnvärt högre om de faktiskt arbetade effektivt). Alchian & Demsetz (1972) föreslår att någon bör övervaka arbetarnas individuella bidrag och sätta löner därefter. Detta leder dock till att det blir en allmänning att bli övervakad, eftersom man då får inkomst i proportion till hur bra man jobbar (om man bortser från övervakningens begränsningar). Med andra ord, ingen har incitament att utföra själva övervakningen. Därför föreslår Alchian & Demsetz att övervakaren har rätt till resten av vinsten som blir över efter den individuella lönesättningen. De föreslår också att övervakaren rimligen är samme person som äger kapitalet, eftersom den personen också har incitament av att utrustningen inte missköts, och kan därför övervaka även den saken. Detta skulle alltså implicera att det är naturligt att kapitalisten, i egenskap av övervakare, bör ha rätt till vinsten som blir över efter individuell lönesättning.

Holmstrom (1982) har ett annat förslag på lösning som undanröjer nödvändigheten av övervakning, nämligen att införa en sorts diskontinuitet i vinstutdelningen. Om den totala vinsten visar sig ligga under en överenskommen ”effektiv nivå”, kommer allas vinstandelar ligga betydligt lägre, vilket innebär att de måste avstå från delar av den totala vinsten genom att sluta ett kontrakt med någon utanför produktionen som får dessa eventuella vinstandelar.

Den sista förklaringen på varför inte arbetare hyr kapital handlar om att arbetarna hellre har en fast lön snarare än att få vinstandelar som antas kunna variera kraftigt (vilket innebär att arbetarna är utsatta för risk). Arbetarna kan byta den osäkra inkomsten mot en säker inkomst hos någon som fungerar som försäkrare endast om de överlåter kontrollen över firman till försäkraren, enligt Knight (1964). Detta beror på att den fasta inkomstgarantin eliminerar incitament för arbetarna att göra ett bra jobb. Försäkraren måste följdaktigen övervaka arbetarna för att kunna bestraffa dem om de slappar.

Alla dessa problemformuleringar, tillsammans med deras föreslagna lösningar, förklarar varför någon utanför produktionen skulle kunna lägga beslag på vinsterna och sköta betalningen till arbetarna, men endast Alchian & Demsetz samt Knight antyder varför denna person dessutom måste ha någon form av kontroll över företaget. Den externa kontraktsinnehavaren i Holmstroms modell behöver inget inflytande.

Samtliga förslag har en del problem. Alchian & Demsetz samt Knights förslag ger upphov till att det kan vara lönsamt för övervakaren respektive försäkraren att obefogat insistera att arbetarna är ineffektiva och därmed ge dem lägre betalningar, snarare än att betala dem utifrån observerade insatser. Alchian & Demsetz är oklara på varför arbetarna inte bara kan betala en extern övervakare ett förbestämt pris för en viss nivå av övervakning, med tanke på att arbetarna rimligen själva är medvetna om nivån av övervakning. Det kan dessutom vara så att centraliserad övervakning fungerar sämre än ömsesidig övervakning, vilket ofta är en bieffekt av samarbete mellan arbetskolleger. Även om centraliserad övervakning vore bäst kanske det vore så kostsamt att ömsesidig övervakning är att föredra iallafall. Holmströms lösning kräver ett stort mått av tillit mellan arbetare, eftersom det är mottagligt för fuskande arbetare i maskopi med den externa kontraktsinnehavaren. Om någon arbetare ser till att vinsten ligger under den effektiva nivån genom att lata sig, kan han få en del av kontraktsinnehavarens vinstandelar.

Det verkar dessutom finnas evidens som talar emot dessa resonemang vid första anblick, eller åtminstone gör dem onödiga eftersom de gör en höna av en fjäder. Ömsesidig övervakning samt starka incitament att göra en god arbetsinsats är nämligen allmänt accepterade karaktärsdrag hos arbetarägda företag.
Investering
En annan typ av förklaringar går ut på att arbetare måste bistå med både arbete och kapital för att kunna kontrollera ett företag, eller med andra ord, att ett arbetarstyrt företag också måste vara ett arbetarinvesterat eller arbetarägt företag.

Detta beror på att ett företag av effektivitetsskäl måste äga, snarare än hyra, åtminstone en del av kapitalet som de använder. En orsak är att kostnaderna för att övervaka och förhindra eventuell misskötsel undviks om ägare och användare är densamma. Dessutom kan hyrkostnaden bli väldigt hög om företaget är beroende av en väldigt specifik utrustning. Men extern finansiering av detta kapital är inkompatibelt med att arbetarna styr företaget. Detta beror dels på att det är svårt att få lån om man inte redan har kapital som säkerhet, samt att investerare hellre köper aktier som ger inflytande i företaget, än att köpa företagsobligationer som bara ger vinstandelar.

Om man godtar argumentet att arbetarstyre kräver arbetarfinansiering, så är den kanske mest naturliga hypotesen till varför arbetarstyre är så sällsynt, att arbetarna ofta saknar de nödvändiga tillgångarna att finansiera sina företag. Detta är nog en otillräcklig förklaring åtminstone i USA, där pensioner och privata försäkringar står för en stor del av börsvärdet. En uppenbar, alternativ förklaring är att arbetarna vill undvika risk. Faktum är att investeringsstrategierna hos arbetarnas pensionsfonder ofta är diversifierade, dvs fördelade på flera olika ekonomiska projekt. På detta sätt minskar man inverkan av enstaka, dåliga investeringar.

Ett annat problem kring arbetarägande (av kapital) är det så kallade ”Furubotn-Pejovich horizon”-problemet, som går ut på att det investerade kapitalets förväntade livslängd överstiger den väntade tiden arbetaren kommer att stanna i företaget. Därför tappar arbetarna incitament att investera. Detta problem förvärras ju närmare pensionen arbetarna befinner sig. Mondragon löser detta problem med sitt system av ”internal capital accounts” (ICAs), där arbetarna lånar ut pengar för investering till sitt eget företag, som betalas tillbaka med ränta. Ett problem med ICAs, hävdar Dow & Putterman, är att de inte följer förändringarna i värdet av företagets investeringar. Dow & Putterman påstår vidare, att en väl fungerande medlemskapsmarknad i företaget skulle göra detta, samtidigt som det i sig skulle lösa horizon-problemet. De ger dock inga argument för det i denna artikel, utan fortsätter helt enkelt med att diskutera varför medlemskapsmarknader är så sällsynta (de enda väldokumenterade exemplen med medlemskapsmarknader var, iallafall när artikeln skrevs, plywood-kooperativen i nordvästra USA).

Gemensamma val och beslutsfattande
Den sista typen av förklaringar rör problem kring beslutsfattande i arbetarstyrda företag. Det är lätt att tänka sig att kollektivt beslutsfattande leder till ineffektiva organisationer, men ett arbetarstyrt företag kan vara minst lika hierarkiskt som ett kapitalistiskt företag om arbetarna så önskar. Den enda nödvändiga skillnaden mellan ett kapitalistiskt företag och ett arbetarstyrt företag är att i det förstnämnda väljs bölagsstyrelsen av aktieägarna, medan de väljs av arbetarna i det senare.

Ett problem som kan uppstå är att den valda bolagsstyrelsen inte får någon vägledning om vilka mål företaget ska ha, eftersom arbetarna har olika intressen angående löner, säkerhet, arbetsvillkor, arbetstider, attityder gentemot risk, och så vidare. Andra problem är att det kan vara kostsamt att lösa intressekonflikterna om de löses med förhandlingar. Kostnader kan då uppkomma genom ofullständig information eller den långa tiden det tar att förhandla mellan stora arbetargrupper. Om intressekonflikterna löses genom röstning kan det vanliga problemet med röstcykler uppkomma: antag t.ex. att det finns tre förslag (A,B och C), där en majoritet föredrar A framför B, B framför C, och C framför A. Att lösa denna typ av problem (exempelvis genom att uppskatta inkommande arbetares intressen innan anställning, undvika en stor uppdelning av arbete, skillnader i färdigheter, samt löner) kan också vara kostsamt. Om detta blir för kostsamt blir alternativet att begränsa demokratin, till exempel genom att ha representativ demokrati snarare än direktdemokrati. Att den kollektiva beslutsprocessen är relativt kostsam för arbetarstyrda företag stöds empiriskt av Hansmann (1996) samt Benham & Keefer (1991). Olika strategier för att minska dessa kostnader, samt begränsningar av beslutsrätt till relativt homogena arbetargrupper, brukar observeras i sådana företag.

Enligt Kremer (1997) kan incitamentproblem uppstå om man röstar om inkomstfördelning. Han menar att i företag där skillnaden i färdighet är ojämn (t.ex då medianfärdigheten är lägre än medelfärdigheten) tjänar en majoritet på att göra skillnaderna i lön mindre än skillnaderna i produktivitet. På detta sätt krymper incitamenten att anstränga sig mer, eftersom det är svårt för utomstående att skilja mellan ansträngning och färdighet. Även om ett arbetarstyrt företag skulle kunna åta sig för att inte bete sig på detta sätt i förväg, är det för svårt att befästa de nödvändiga konstitutionella skyddsåtgärderna enligt Kremer. En törn i historien, precis som det är en törn i Alchian & Demsetz historia, är att det finns väldigt lite evidens för att arbetarstyrda företag har incitamentproblem. Generellt pekar empirin åt det motsatta hållet: arbetarstyrda företag kan mycket väl vara mer produktiva än deras kapitalistiska ekvivalenter, generellt sett. Men om Kremers historia fokuserade på rekrytering och kvarhållande av duktiga arbetare, snarare än att fokusera på ansträngning, skulle den kanske kunna stärkas empiriskt.

2010-10-25

Studiecirkel

Hej kamrater!

På senaste träffen kom vi fram till att vi ville ha svar på tre frågor:

-Hur ser Mondragons globaliseringsprocess ut? Hur beter dom sig gentemot lönearbetare i exempelvis Polen och Kina (som inte har medlemsstatus)?
-Vad finns det för skydd mot att kooperativ omvandlas till ett kapitalistiskt företag?
-Hur ser processen att bli medlem ut?

Jag har haft svårt att hitta lovande artiklar om detta. Globaliseringen verkar beskrivas endel här,
men den verkar lite gammal dock.

Baxi partnership har en "trust", som äger 51% av kooperativets röster, och som automatiskt röstar nej mot alla förslag av omvandling. David Erdal har jobbat där, och har jobbat i kina, sydafrika osv. med arbetarägda företag i flera decennier. han kommer snart ut med en bok jag vill läsa, dock lyckades jag inte hitta några nya artiklar av honom..

och angående medlemsprocessen, jag hittade detta:
''All new workers in the Basque Country start with a six to twelve month trial period. If they demonstrate that they are good workers and accept the cooperative system, they can become a member by investing about one year's salary – they can get a bank loan to pay this over 36 months at 3.7% interest. But the benefits of being a cooperative member are impressive. For €30 per month, all members and their families get full health coverage. For €15 per month, members can send their children to the best private school, which is also run as a cooperative. There is subsidized housing, and, most important, they have job security for life! If for any reason their cooperative needs to layoff workers, they will be transferred to another cooperative. Of the 120 cooperatives, only 12 of them lost money last year, and a total of 110 workers had to be relocated to other co-ops.''
av följande skäggmiffo.


Nåja, tills dess att jag (eller någon annan) hittar schyssta artiklar som berör dessa saker, yrkar jag för att vi läser denna artikel till nästa gång.
(Jag tycker den verkar intressant, den är rätt teoretisk men den tar bland annat upp internal capital accounts (ICAs) som är en viktig del av mondragon.)

Nästa träff är alltså på onsdag, den 3e november kl. 18.00 i V-lokalen.

Mvh /Johannes

2010-10-11

Studiecirkel i V-regi i Uppsala

Vänsterpartiet i Uppsala anordnar en studiecirkel på temat ekonomisk demokrati.

David Schweickart visar här på de grundläggande byggstenarna för hur ett sådant ekonomiskt system skulle kunna se ut.

Bo Rothstein har också skrivit om ekonomisk demokrati i olika sammanhang, bland annat här. Denna text kommer att behandlas på första träffen.

Tid och plats: Imorgon tisdag den 12/10 klockan 18 i V-lokalen på Vretgränd 18, 3 tr.

Välkomna!

2010-07-14

David Schweickart-intervju inför seminarium

David Schweickart, som kommer ge ett seminarium på fredag i Uppsala, har gett en inför-intervju till Johannes Nygren, som förkortat har publicerats i Uppsalademokraten:

Let me give you some short answers to your four questions:

What are the main features of economic democracy?

1) Economic Democracy aims at democratizing both labor and capital. The main features of the (stylized, simplified model of) ED are:

a) Retention of competitive markets for goods and services—to provide incentives to enterprises to produce efficiently, to give consumers what they want, and to innovate.

b) Democratization of most (large) enterprises. Enterprises will be regarded as communities, not as entities to be bought or sold. A worker council is elected on the basis of one-person, one vote. The worker council appoints upper management, and oversees major enterprise decisions. Workers receive, not fixed wages, but shares of the profits. These need not be equal shares, but everyone’s interest is tied directly to company performance.

c) Decentralized, democratic control of investment. Investment funds will be generated, not from the savings of private individuals, but publicly, via a flat-rate “capital assets tax” on all enterprises. These funds will be allocated to regions of the country on a per capita basis, i.e., each year each region gets is per capita share of the national investment fund as a matter of right. All of these funds are reinvested in the economy, going to existing firms wanting to expand or introduce new technology or individuals wanting to start up new firms. Regions and communities can loan out these funds at differential rates of interest so as to encourage or discourage certain forms development.

What are the benefits of economic democracy compared to other systems?

2) Major benefits include:

a) A much lower degree of inequality than is typical under capitalism, since 1) the salaries of upper management must be ratified by the workers, and 2) one can no longer (to any significant degree) make money with money, rather with one’s labor

b) Genuine full-employment, since the threat of unemployment is no longer needed to keep the workforce in line. (The government will serve as an employer of last resort, providing decent but low-paying work for anyone who wants to work, but cannot find employment elsewhere.)

c) A major enhancement of democracy, since democracy is extended into areas vital to people’s well-being that are currently off-limits under capitalism: the workplace and the institutions that control the allocation of those funds, the investment of which shape the contours of society’s future.

d) Far greater economic stability, since public control of investment renders finance transparent and makes large-scale speculation impossible.

e) An economy that does not need to constant growth to keep recessions at bay, and hence is consonant with an economy that stabilizes consumption and shifts to more leisure instead, an economy, that is, consonant with ecological sanity.

Market socialism, isn't that a contradiction?

3) No—because a capitalist “market economy” is in fact comprised of three very different kinds of markets: markets for goods and services, labor markets, and capital markets. ED, which is a form of market socialism, retains the first set, but replaces those labor and capital markets—the essential sources of capitalism’s gravest defects—with more democratic institutions.

In which ways do worker-governed enterprises behave differently from capitalist ones?

4) There are three major differences:

a) Democratic firms rarely lay off workers. They never lay off fellow-workers when the firm is doing well, and even when it is not, they tend to share the pain, everyone’s income shrinking, everyone remaining at work.

b) Democratic firms do not have the same expansionary dynamic as capitalist firms. Under conditions of constant returns to scale, capitalist firms keep expanding, whereas democratic firms do not: doubling the size of the capitalist firm will double the capitalist’s profits, so he has a clear motive to do so; doubling the size of a democratic firm doubles its profits also—but it also double the number of workers among whom these profits will be divided.

c) Workers in a democratic firm, when introducing a new, “labor-saving” technology, can choose to work less—shorter hours, longer vacations--while producing as much as before, rather than producing more and consuming more. That is to say, they have a genuine choice: more leisure or more consumption, a choice not a available to workers in a capitalism firm (where “labor-saving” typically means producing more while laying people off.)

Obviously there’s much more to said about these matters (and will be said at my presentation), but that should do for now.

2010-06-17

Så (v)inner (v)i (v)alet

Opinionsmätningarna ser skakiga ut för oppositionen. V harvar runt fem procent. Utgången i höstens val kommer tyvärr att bli en rysare.

Varför är situationen som den är? Är allt bara medias fel, eller borde V rannsaka sig självt?

Lars Ohly gör ett habilt jobb, senast i gårdagens partiledardebatt, när han kritiserar regeringens utförsäljningar av apoteket etc. Men det räcker inte att bara kritisera och vara emot allt vad borgarna tar sig för. Vänstern i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet måste våga visa på vad man själva vill. Fram med mer vänstervisioner!

Chicagoprofessorn David Schweickart, vars bok After Capitalism jag recenserat här på bloggen, är inbjuden till Vänsterpartiets lokaler här i Uppsala på Vretgränd 18, 3 tr, fredagen den 16 juli klockan fyra för att hålla ett anförande om ekonomisk demokrati. Det blir en högtidsstund för oss som törstar efter realistiska och önskvärda vänstervisioner!

Bo Rothstein vågar diskutera ekonomisk demokrati, låt oss inspireras av det modet.
Den 18 augusti håller han, Torbjörn Tännsjö och Gustaf Arrhenius ett seminarium på temat på Stockholms universitet.

Den 19 augusti kommer Vänsterpartiet i Uppsala hålla seminarium på temat Rättvisemärkt. Varför är bara några promille av produktionen rättvisemärkt? Det borde vara 100%. Hur når vi dit?

Förhoppningsvis sprider sig dessa tankar som ringar på vattnet, kanske rent av till S och MP. Rätt vad det är så kommer V att ses som en positiv kraft för visionär förnyelse av vår värld.

2010-04-02

27 miljoner slavar idag

1) Enligt Kevin Bales finns det 27 miljoner slavar i världen idag. Inte ens i Sverige är helt fritt från slaveri. Med tanke på de thailändska bärplockarna, som gick tomhänta i de svenska skogarna i fjol, är kanske inte uppgiften så sensationell som det först kan tyckas.
2) Enligt UNESCO tvingas 150 miljoner barn arbeta idag.

Våran konsumtion är ofta fantastiskt billig av en anledning.

Rättvisemärkt är ett bra alternativ, 1.5 miljoner arbetare i Syd har fått det bättre.

Men Rättvisemärkt räcker inte, jämför siffrorna ovan. Det krävs politisk styrning. Naturligtvis är det allra bästa och effektivaste om kampen för bättre arbetsvillkor är framgångsrik i Syd. Bland annat så har Brasilien under Lula förbjudit barnarbete. Men vi kan även i Nord styra vår konsumtion mot sjyssta varor:

1) Straffbeskatta (eller "straffbemomsa") varor som inte är garanterat sjysst producerade.
2) Sänk momsen för rättvisemärkt produktion.

Man kan tycka att konsumtion av slaverivaror borde förbjudas helt och hållet. Jag håller naturligtvis med i princip. Det skulle krävas en kostsam byråkratisk kontroll av produktionen i Syd. Om en sådan idé skulle få fäste så skulle jag stödja den.

Vad sägs om devisen:
Free trade för fair trade!

2010-02-12

Om arbetsrotation

Det är av godo om chefen städar lite och städerskan chefar lite. Helt enkelt för att vi skulle förstå varann lite bättre om vi delar erfarenheter.

Fordismens specialisering av arbetsuppgifterna, där arbetaren typiskt drar i en skruv hela dagarna, är djupt omänsklig. Arbetaren blir en utbytbar kugge i maskineriet. Toyota har förstått att det är bättre, även för företaget, om man roterar arbetsuppgifterna. Arbetaren får en helhetsbild av produktionen. Om någon blir sjuk kan kollegorna enkelt ta över arbetsuppgifterna. Däremot ingår inte chefen i arbetsrotationen hos Toyota tyvärr.

Robert Pirsig har vältaligt argumenterat emot att man ska lämna in motorcykeln till specialister (verkstaden), och istället mecka själv, i boken Zen och konsten att sköta en motorcykel. Man blir helt enkelt mer mänska av att vara generalist, d.v.s. göra lite av varje. Man ska faktiskt återuppfinna hjulet igen och igen. Jag lappar mina jeans själv, även om skräddaren hade gjort det bättre. Men nu är de mina jeans.

Som med allting så kan man ju vända på steken också. Alla kan inte utföra hjärnkirurgi. Men man skulle kunna utbilda fler hjärnkirurger så de skulle ha tid att "städa lite" också. Jag är civilingenjör i teknisk fysik, i forskningen har mina arbetsuppgifter varit typ som nedan. Jag kan alltså glatt kalla mig för generalist.

i) Tillverka deutererat väteklorid (kemist).
ii) Tillverka spänningsdelardosor för en spektrometer (elektriker).
iii) Programmera ett datainsamlingsprogram för en spektrometer (dataprogrammerare).
iv) Förstå och förklara Schrödingerekvationen för ett elektroniskt tvånivå-system (kvantmekaniker).
v) Undervisa i molekylfysik (lärare).
vi) Bygga en optisk utrustning för pulsmodulering av ultrasnabba laserpulser (laserfysiker).
vii) Bygga en vakuumkammare (cad-designer och ingenjör).
viii) Inköp av varor i miljonklassen (ekonomisk administratör).
ix) Organisera konferens (sekreterare).
x) Städa undan efter mig (städare).
xi) Söka forskningspengar (försäljare).
xii) Spela gitarr på disputationsfester (musiker).
xiii) Delta i beslut om nästa experiment (chef).