Sammanfattningar för ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi-konferens

Här är sammanfattningar av tankarna hos några av föredragshållarna på ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi-konferensen, som går av stapeln lördagen den 24de september. Här kan man läsa schemat. Vi kommer även att dela ut dessa i pappersform, tillsammans med Bo V Herlins folder.  

Henk Pelgrom
Det sociala företagandet sätter människan i centrum, är inkluderande och behovsinriktat. All vinst återinvesteras i företaget eller i närliggande verksamhet. Som regel är ett socialt företag en ekonomisk förening. De demokratiska arbetsformer och en satsning på lokal produktion för lokala behov, kan leda till en produktion som tillfredsställer behoven direkt. Den lokala utvecklingsorganisationen är det optimala sammanhanget för det sociala företaget. Tillämpningen av nya metoder så som lokala ekonomiska analyser, gemenskapsföretag, social redovisning, lokala pengar och bytesringar kan lösgöra lokalsamhället från marknaden. Upphävandet av avkastningskraven och demokratiska arbetsformer leder till frigörelsen av arbetslusta och kreativitet. Upphävandet av konkurrensen och befrielse från marknadstänkande är vägen till full sysselsättning. Det sociala företaget är nyckeln till den nödvändiga och eftertraktade demokratisering av arbetslivet. Som i sin tur är en förutsättning för en systematisk tillämpning av ekologi och ett förverkligande av en rättvis fördelning av jordens resurser.  

Per-Erik Persson: Vad kan vi lära av FaSinPat?
Under 2001 ockuperas en av Sydamerikas största keramikfabriker. 2011 mobiliserar dem för att beslutet om expropriering ska verkställas. Den argentinska politiken efter krisen 2001 skänker idag många exilargentinare hopp och många funderar idag på att resa tillbaka – nu sker det som de kämpade för innan kuppen 1976. Vore det helt otänkbart att inom ramen för expropriationslagstiftningen söka stöd för en liknande utveckling i Sverige? I Neuquen verkar FaSinPat inom en social rörelse som genom sina aktiviteter stött fabriken och bildat en opinion som politikerna till sist fått vika sig för. Organisering är fortfarande grunden för politisk förändring.

Thorsten Laxvik: Ekonomisk demokrati Det finns bara en väg till socialism och det är den mödosamma vägen att från grunden bygga ett nytt demokratisk näringsliv via kooperativa företag. Sannolikt är bristen på eget kapital den bästa förutsättningen eftersom arbetet med att skaffa kapital härdar det demokratiska stålet på samma sätt som kampen för demokrati är den bästa demokratiskolan. Men problemet är att demokratin förvandlats till en konvention där den förvaltande aspekten tagit överhanden och den konstituerande kommit i skymundan. För att permanenta demokratin och undvika den sprängkraftiga längtan efter underordning krävs ständigt närvarande rekonstiuerande processer.

Per-Erik Persson: JAK Medlemsbank
Den svenska välfärden byggde på starka kooperativa föreningar. När Hyresgästföreningen tröttnade på att klaga och bildade HSB så sattes en ny standard för flerfamiljshus och Sveriges första tvättstuga kunde invigas. HSB byggde så mycket att de säkrade sin produktion genom en egen dörrfabrik. J.A.K. Riksförening för ekonomisk frigörelse bildades 1965 och drevs framåt av antikapitalistiska drömmar. Om människor kunde undandra sina pengar från de kapitalistiska bankerna så skulle bankernas inflytande över oss minskas. Tillsammans ville de verka för en ekonomi byggd på reella värden, Jord, Arbete och Kapital. Är en demokratisk bank en viktig motvikt i dagens kaotiska finanssystem?

Stellan Hamrin Miljöansvarig i Stockholm: Ekologi och ekonomi
Inledning
Det låter nästan likadant. Och det är ingen slump. Båda begreppen betyder hushållning och grundas delvis på Malthus befolkningsstatistik från länge sedan. Så man kan säga att från början var det samma sak och målet måsta vara att återskapa denna situation.

Redan så sent som på 1960-talet när jag började läsa teoretisk ekologi var denna kvantitativt helt baserad på studier av odlade bakterier och lika verklighetsfrämmande som nationalekonomin ibland kan synas vara idag. Men sen har den teoretiska ekologin i sin tillämpade form utvecklats enormt i samklang med experimentella studier både på labb och i fält. Teoretisk ekologi har idag kommit långt i sin förmåga att förutsäga naturliga förlopp och effekten av olika former av ingrepp. Den har blivit ett verktyg i arbetet med att skapa ett hållbart nyttjande eller ett reellt bevarande beroende på vad det är man önskar. Dagens situation på finansmarknaden och ekonomernas förutsägelser visar ju att den ekonomiska forskningen har långt kvar.

Inom mitt område – vattenekosystem – har jag haft förmånen både att ha deltagit i den teoretiska utvecklingen av kunskapen om systems struktur och funktion. Och att på basis av utvecklade funktionella, matematiska modeller kunna genomföra restaureringar av stora sjöar som Ringsjön och Finjasjön i Skåne. Och sedan som tjänsteman på RK kunnat överföra denna kunskap till den politiska nivån. Dagens arbete med Östersjön baseras delvis på den nya akvatiska ekologin utifrån kunskapen om hur externt orsakade förändringar av fisksamhälle och närsalter samverkar för att förändra sjö- och havsekosystem. Och hur man skall agera för att återskapa de system som en gång fanns. Nyckelbegreppet här är just den externa påverkan som den ekologiska forskningen lyckats integrera i sina modeller.
Samtidigt som den ekonomiska forskningen isolerar ex. miljöeffekter som externa faktorer som man kan lämna därhän.

Grön Ekonomi
Politiskt har det ju sedan 70-talet då och då dykt upp tankar om att skapa en grön ekonomi där miljön och miljöeffekterna är integrerade. Jag är inte inläst på vad som gjorts forskningsmässigt, men det är lätt att konstatera att man politiskt inte tagit ett enda steg på vägen. Under mina 10 år i RK dök frågan inte upp en enda gång – oavsett regering – och det enda man gjort är att kräva – men inte alltid genomföra – att det i varje propp/skrivelse skulle finnas en sida som noterade vilka Miljömål som berördes. Men inte hur eller till vilken kostnad. Och enda gången som pengar verkligen dök upp i sammanhanget var när regeringen ville visa hur mycket man satsade på Östersjön och detta visade sig helt omöjligt att räkna ut.

Anledningarna till att man inte ens lyckats börja med förverkligandet av den gröna ekonomin ens i teorin på det tillämpade planet – förutom att det är svårt - tror jag är att man siktat för högt. När vi utvecklade våra akvatiska modeller började vi i liten och avgränsad skala. Jag tror man bör göra något liknande vad gäller den gröna ekonomin.

Vad kan vi göra? Men det finns flera olika aspekter på Grön Ekonomi sett ur ett politiskt perspektiv och det är 2 jag skulle vilja lyfta fram här på vägen mot en mer heltäckande grön nationalbudget som väl nånstans är det slutliga målet. Och som jag tror en Vänsterregering skulle kunna ta sig an som ett första steg.

Värdet av biologiska resurser
Den första är behovet att kunna kvantifiera värdet av biologiska resurser. Svårigheten är sällan att kvantifiera resurserna utan att bedöma det ekonomiska värdet i någon slags objektiv mening. Delar av nyttjandet är ju ofta redan integrerade i dagens kapitalistiska ekonomi och har ett värde baserat på dessa principer. Medan andra delar ligger utanför dagens ekonomi och måste mätas med andra metod. Och vad skulle värdet av de förstnämnda vara i en mer samhällsstyrd ekonomi där mer övergripande värderingsgrunder gäller?

Vi har många olika naturresurser och ett område som av lätt avgränsbart och där kunskapen samtidigt är stor är det svenska fisket alltifrån en sjö som Vättern eller Vänern till Östersjön. Här skulle man kunna kombinera dagens ekologiska modeller, som integrerar faktorer som både övergödning och fiske, med ekonomisk kunskap om det kommersiella fisket och dess fångster. Samtidigt som vi har ett stort och viktigt fritidsfiske, vars värde måste bedömas med andra metoder. Och sen behöver detta kombinerad med kunskap om och värdet av konkurrerande djur som sälar, skarvar och tumlare.

I slutändan är det fullt möjligt att göra en bedömning av hur Östersjöns ekosystem inom ramen för vad som är ett hållbart nyttjande bör användas för att optimera den ekonomiska avkastningen i vid mening. Jag har försökt få till detta men inte ens berörda ekonomer tände till.

Liknande studier skulle kunna göras av ex. den svenska skogen genom att inom ramen för ett hållbart nyttjande studera produktion och avverkning, värdet av den vilda faunan som ekoturismobjekt, jakt på hjortdjur och annat och hjortdjurens betningseffekter på skogen. Och rovdjurens predationstryck på just dessa hjortdjur.

Hur hanterar vi diffusa utsläpp
Ett annat reellt problem för dagens politiker är hur man ska värdera och styra miljöskadlig verksamhet. Betr s.k. punktkällor (avloppsreningsverk, industrier m.m.) har vi genom lagstiftning nått mycket långt. Vi är nog bäst i världen och det har vi uppnått just genom att inte använda ekonomiska styrmedel i första hand. Det är bra.

Men vårt återstående problem är s.k. diffusa utsläpp till vatten men också punktutsläpp av ex. klimatgaser till luften. Systemet med handel med koldioxidutsläpp har ju inte varit någon höjdare, men det kanske mer beror på politiska än på ekonomiska problem. Jag har svårt att bedöma det.

Men vad gäller utsläpp av ex. näsalter från jordbruket är problemet ett annat. Dessa utsläpp sker från ett stort antal små, enskilda källor och det är inte möjligt att mäta varje enskild källa och därför svårt att styra genom lagstiftning. Det går att reglera brukandemetoder och val av grödor – och det bör man göra mycket mer – men det kommer inte att lösa hela problemet. Varje brukande av mark innebär läckage av närsalter.

Här tror jag att man bör kombinera hårdare lagstiftning med handel med utsläppsrätter av fosfor och kväve baserat på vetenskapliga bedömningar av vad våra vatten tål. Vi har redan en internationell överenskommelse om hur mycket P och N som Sverige måste ta bort och det är lätt att fördela detta på våra olika vattensystem. Och därmed också på jordbruket inom varje vattensystem.

Att minska läckaget tillräckligt mycket från enskilda gårdar kan i vissa områden blir mycket dyrt. Samtidigt vet vi att dammar, musselodlingar eller våtmarker är mycket billigare metoder för att ta hand om N och P. Så vi borde kunna skapa ett system där en jordbrukare istället för att vidta dyra åtgärder på egen mark får bekosta åtgärder på andra ställe i samma vattensystem eller längs kusten. Det skulle bli både billigare och bättre tror jag.

Ett sådant system kan skötas av myndigheter i form av avgifter och centralt styrde åtgärder men jag kan också tänka mig att detta i vissa fall vore enklare och bättre att skapa ett system med handel med utsläppsrätter, som hanterades lokalt. Oavsett hur man gör så är slutresultatet lätt att bedöma genom mätningar i våra vattensystem nere vid kusten.

Nästa steg
Så rent konkret tror jag att en ny Vänsterregering efter nästa val skulle kunna sätta igång ett arbete för att i reell mening utveckla gröna nationalräkenskaper där man arbetade både uppifrån utifrån teoretiska analyser och underifrån genom konkreta bedömningar och åtgärder. Och vad gäller de senare tror jag att flera olika typer av ekosystem inkl vatten är fullt möjliga att inom rimlig tid använda som pilotprojekt.

Men det krävs en tydlig politisk vilja och förståelse och det krävs självklart samarbete mellan ekonomer och ekologer på flera olika plan.  

Peter Söderbaum prof. Ekologisk Ekonomi: Från monopol och diktatur inom nationalekonomin till konkurrens, pluralism och demokrati
Introduktion
Ekologisk ekonomi kan beskrivas som ekonomi för hållbar utveckling. Flera av oss som föredrar benämningen ekologisk ekonomi gör det eftersom vi inte tror att den dominerande neoklassiska teorin (inklusive neoklassisk miljöekonomi) räcker till inför utmaningarna inom miljöområdet. Tanken att viss paradigm skulle vara den bästa för alla syften är troligen orealistisk. Neoklassisk teori kan (förhoppningsvis) hjälpa oss hantera vissa problem men inte alla problem.

Idag råder ett monopol för neoklassisk nationalekonomi vid universitetens nationalekonomiska institutioner runt om i världen när det gäller forskning och undervisning. Läroböcker av typ Gregory Mankiws Principles of Economics (2008) eller Klas Eklunds Vår Ekonomi (2007) återkommer i en rad upplagor och översätts till olika språk. Tusentals för att inte säga miljontals studenter lär sig varje år samma nationalekonomi runt om i världen. Vid ytligt betraktande kan detta ses som en stor fördel. Ekonomer på olika håll lär sig tala samma språk och kan kommunicera med varandra. Sättet att se på problem och lösningar blir likartat. Men om det finns stora problem med det nationalekonomiska språk som många lär sig blir den långtgående globala standardiseringen inte längre någon tillgång. Författaren till dessa rader gör bedömningen att denna globala standardisering av nationalekonomiskt tänkande är ett av de problem vi står inför.

Det finns brister i nationalekonomiska liksom andra samhällsvetenskapliga teorier det gäller det rent vetenskapliga innehållet, t ex begreppsapparaten. Men det som här kommer att diskuteras med aktörer inom politiska partier är den ideologi som finns inbyggd i neoklassisk teori. I och med att nationalekonomiska institutioner endast saluför en teori som kontrolleras och skyddas på ett monopolliknande sätt blir dessa nationalekonomiska institutioner politiska propagandaapparater för en speciell ideologi. För moderaterna i Sverige passar denna ideologi ganska bra medan politiska partier i den nuvarande oppositionen borde ställa krav på en mer pluralistisk nationalekonomisk undervisning och forskning. Om det är så, som jag hävdar, att neoklassisk teori har ett ideologiskt innehåll som gynnar vissa politiska partier på bekostnad av andra kan den nuvarande ordningen med monopol uppfattas som odemokratisk. Alternativa teoretiska infallsvinklar till miljöproblematiken t ex. institutionell teori med tillhörande ideologiska element borde vara föremål för undervisning vid universiteten. Hur man praktiskt skall gå till väga för att rubba det neoklassiska monopolet kan diskuteras vid konferensen.

Tolkningar av hållbar utveckling
Inom samhällsvetenskap arbetar vi med så kallat ”omtvistade begrepp” (eng. contested concept). Samma ord och uttryckssätt tolkas olika av olika aktörer. Hållbar utveckling (HU) är ett sådant exempel. Enskilda aktörer kan t ex. välja mellan nedanstående tre tolkningar:
- Business-as-usual (BAU). Man klär det gamla vanlig förhållningssättet (t ex. ekonomisk tillväxt på nationell nivå, maximal vinst för företag) i nya ord
- Ekologisk modernisering. Man har förstått att det finns allvarliga miljöproblem och inser att något bör göras. Men man nöjer sig med begränsade institutionella förändringar inom ramen för det befintliga politisk-ekonomiska systemet (Miljöledningssystem, Miljökonsekvensbeskrivningar, MKB, liksom den nyväckta diskussionen om företagens samhällsansvar, CSR, är exempel) 
- Utöver åtgärder enligt tolkningen ”Ekologisk modernisering” är man beredd att diskutera och överväga radikala förändringar i nuvarande politisk-ekonomiskt system. Företag, inte minst aktiebolag är idag definierade i monetära (penningmässiga) termer. Men hållbar utveckling är främst en utmaning på den icke-monetära sidan (naturresurser, miljö, humanresurser, sociala resurser osv.). En tänkbar slutsats (inte minst ur vänstersynvinkel är att aktiebolag är felkonstruerade i relation till den idag mest krävande utmaningen nämligen att närma sig hållbar utveckling.

Frågor som handlar om grundläggande perspektiv undviks
Samhällsutvecklingen idag är i stort sett ett resultat av business-as-usual tolkningar av utveckling och framsteg med inslag av det som ovan kallas ekologisk modernisering. Brundtlandrapporten Our Common Future (World Commission on Environment and Development 1987) liksom olika uppföljningar globalt, inom EU, nationellt och lokalt är helt otillräckliga. Det gäller att ta nya tag t ex i samband med Rio+20 konferensen i London, mars 2012.

Varför går det så trögt? Ett första svar är att aktörerna i olika roller och på olika nivåer fortfarande hyllar tillväxt i BNP, entreprenörskap av alla slag, vinstmaximering mm. Aktörer som har dessa värderingsmässiga utgångspunkter, t ex den så kallade Alliansen som för närvarande bildar regering i Sverige, stöttar varandra och ser till att den institutionella miljön gynnar dem som arbetar med snäva monetära (penningmässiga) perspektiv. Vi blir alla inlåsta i ett system som inte är särskilt tillåtande när det gäller avvikelser.

Det finns säkert många förklaringar till varför det går trögt. En favoritförklaring från min sida är att man alltför ofta undviker en dialog eller debatt om grundläggande perspektiv och antaganden. Sådana perspektiv kan handla om:
- Vetenskapssyn, inklusive sätt att se på relationen mellan vetenskap och politik
- Perspektiv inom nationalekonomin, speciellt det nuvarande monopolet för neoklassisk teori
- Ideologiska förhållningssätt, speciellt dominansen för (den neoklassisk teori närliggande) Neo-liberalismen

Illusionen om en värderingsfri vetenskap
Både inom och utanför universiteten finns en föreställning om att vetenskap kan och bör skiljas från politik. Detta är som jag ser det en vanföreställning som hänger samman med positivismens dominerande roll som vetenskapsteori. Man tänker sig att forskaren är en utanförstående, objektiv och värdeneutral iakttagare av olika fenomen i ekonomi och samhälle. En respekterad svensk nationalekonom, Gunnar Myrdal (1978) har pekat på att forskaren tvärtom fattar en rad beslut under forskningsprocessen om problem att studera, teoretisk infallsvinkel, metod, sätt att presentera resultat och att dessa beslut inte enbart grundar sig på vetenskapliga kriterier. Också värderingar, ideologi och till och med politik spelar in. När en del av oss forskare tycker illa om den dominerande nationalekonomin så handlar det inte enbart om en vetenskaplig kritik i snäv mening utan även om ideologi. Neoklassisk teori ligger nära Neo-liberalismen och legitimerar densamma. Tanken att alla nationalekonomer skall foga sig och hylla det ideologiska innehållet i neoklassisk teori är märklig.

Vad är det då som är så dåligt med neoklassisk teori? Jag vill först klargöra att min kritik av neoklassisk teori inte innebär att neoklassisk teori skall elimineras och ersättas av annan teori (t ex. den institutionella teori som jag själv föredrar) enligt Thomas Kuhns idéer om ”paradigm-shift”. Jag önskar däremot att andra paradigm stärks (och gärna får en dominerande ställning i relation till vissa forskningsområden) inom ramen för en samexistens (”paradigm co-existence”) av olika teoretiska perspektiv. Pluralism blir ett ledord. Eftersom neoklasisk teori är speciell inte bara vetenskapligt utan även ideologiskt kan man inte acceptera ett monopol för denna teori i ett demokratiskt samhälle.
Den neoklassiska teorins ideologiska innehåll
För att uppfatta den ideologiska aspekten av neoklassisk teori bör man helst göra jämförelser med en konkurrerande alternativ teori. Jag har t ex. gjort jämförelser med den variant av institutionell teori som jag själv förordar i en serie böcker och tidskriftsartiklar. Den neoklassiska teorin fokuserar på vissa förhållanden och begränsar synfältet på sätt som knappast kan beskrivas som värderingsmässigt neutralt:

- Intresset inriktas på varor och tjänster som köps och säljs på marknader. Andra institutioner än marknader får en perifer roll eller glöms helt bort
- Marknaden studeras på ett mekanistiskt sätt i termer av utbud och efterfrågan. Ett evolutionärt perspektiv där marknadens aktörer blir synliga och ansvariga utgör alternativ
- De aktörer som beaktas är företag och konsumenter samt staten med en reglerande roll. I debatten om en hållbar utveckling deltar många andra aktörer t ex. inom universiteten, kyrkan, miljöorganisationer
- När det gäller företag och konsumenter arbetar man med stelbenta antaganden om mål. I relation till miljöproblemen önskar man i stället att olika aktörers mål är något som undersöks. Hur ser dessa aktörer t ex. på hållbar utveckling i relation till den egna livsstilen eller verksamheten?
- Det ekonomiska tänkandet tenderar att reduceras till monetär dimension, så kallad ”monetär reduktionism”. Enligt den filosofi som tillämpas kan alla slags effekter kvittas mot varandra via priser (eng. trade-off philosophy). Alternativet här är att hålla isär monetära och icke-monetära effekter eftersom de senare har en speciell karaktär. Många miljö- och hälsoeffekter är t ex. irreversibla
- Synen på beslutsfattande och effektivitet inom neoklassisk teori kan ifrågasättas eftersom den är begränsad till varje marknadsaktörs egenintresse. Ett alternativ i denna del är att laborera med enskilda aktörers ideologiska orientering där egenintresset kan spela en större eller mindre roll
- Den så kallade Cost-Benefit analysen (CBA) för samhällsekonomiska studier av vägar, flygplatser, dammanläggningar mm bygger på ett antagande att nationalekonomen känner till eller kan ta reda på korrekta priser för varje typ av effekt. Alternativet till denna typ av optimering är att belysa en valsituation på ett sätt som passar in i ett demokratiskt samhälle. I så fall beaktas alternativa och konkurrerande ideologiska utgångspunkter varvid slutsatserna blir villkorliga i relation till sådana identifierade ideologiska infallsvinklar

Kort om neoliberalismen
Marknadsaktörernas frihet är central för liberalismens företrädare. Marknadsaktörerna har rätt att köpa och sälja vad de vill och t ex. förstöra miljön så litet eller så mycket som de vill. Socialliberalismen är mer återhållsam och beaktar frågor om rättvisa och jämlikhet. Neo-liberalismen återspeglar en extrem tilltro till marknadens automatiska förmåga att bidra till en positiv utveckling. Adam Smiths ”osynliga hand” finns med som ett element i denna trosuppfattning.

Neo-liberaler hyllar ekonomisk tillväxt på nationell nivå och monetär vinst i företag. Girighet hos marknadens aktörer är legitim och anses leda till ett positivt utfall för samhället. Etiska tankebanor av typ företagens samhällsansvar (Corporate Social Responsibility, CSR) är knappast aktuella. Både på nationell nivå (BNP och CBA) och på företagsnivå (maximal vinst) arbetar man med monetära indikatorer och kriterier, vilket naturligtvis inspireras och legitimeras av neoklassisk ekonomisk teori. Företags förvaltning av resurser tros vara effektivare än offentliga institutioners förvaltning vilket ligger bakom krav på privatisering. Företag eftersträvar vinst vilket innebär ett större kostnadsmedvetande tänker man sig. Sänkta kostnader kan dock samtidigt leda till sämre kvalitet och ökat risktagande. Man kan spara på säkerhetsanalyser och säkerhetsgenomgångar t ex. när det gäller flygplan och kärnkraftverk för att ta några aktuella exempel. Arbetsskador och annan ohälsa kan bli följden av snäv fokusering på det penningmässiga. Det finns enligt K. William Kapp (1971) en systematisk tendens hos aktiebolag att övervältra kostnader (av monetärt och icke-monetärt slag) på omvärlden. Hans bok The Social Costs of Private Enterprise (vilken senare omdöptes till The Social Costs of Business Enterprise) räknas som en klassiker av oss institutionella miljöekonomer.

Den extrema tilltron till företagens effektivitet tar sig också uttryck i att man vill reducera statens roll genom reducerad beskattning av företag och genom avreglering t ex. av internationella finansiella kapitalrörelser. Företagen skall ges stor rörelsefrihet för att kunna konkurrera framgångsrikt internationellt. Att hela systemet för internationell konkurrens idag framstår som bristfälligt vill man inte ta till sig.

Ointresse för radikal förändring av politisk-ekonomiskt system
På samma sätt som neoklassiska ekonomer klamrar sig fast vid en teori som kan kännas föråldrad hyllar man det nuvarande praktiskt fungerande politisk-ekonomiska systemet. Radikala förändringar avvisas systematiskt med hänvisning till erfarenheter av Sovjetunionens planekonomi. Man ser med andra ord bara alternativ av ett slag. Beredskapen att diskutera andra förändringar i det politisk-ekonomiska systemet är liten. Någon förståelse för de proteströrelser som vuxit fram rörande t ex. världshandelsorganisationens (WTO) funktion ur hållbarhetssynpunkt är svår att finna. Marknaden och marknadens aktörer hyllas, inklusive transnationella företag i monopolliknande positioner. Det känns inte helt fel att tala om en marknadsfundamentalism som ofta är kopplad till extrem teknikoptimism.

För oss som vill underlätta förändringar i enskilda aktörers institutionella omgivning är återigen perspektivfrågorna viktiga. Den debatt som många aktörer försöker undvika måste föras. Dagens dominerande institutioner är till stor del ett resultat av de perspektiv som dominerar avseende:
- Vetenskapssyn
- Nationalekonomisk teori
- Politisk ideologi

Om man anser att vi bör överväga förändringar i den institutionella omgivningen gäller det bland annat att artikulera alternativa perspektiv inom alla tre områdena. Begränsningen till positivismen som vetenskapssyn, till neoklassisk teori och till neoliberalismen som ideologi duger inte längre. Idén att vetenskap kan skiljas från ideologi ställer till särskilda problem. Innebörden är ju att de ideologiska frågorna blir förbjuden mark för forskare. Men om de problem vi står inför till stor del är just ideologiska blir forskaren handikappad i sitt arbete.

Institutionella förändringar kan också diskuteras med utgångspunkt från den enskilde individen som aktör, en slags mikroanalys. I medborgarrollen eller yrkesrollen kan individen som aktör bli en entreprenör för institutionell förändring. Låt os ta exemplet med miljöledningssystem i företag eller andra organisationer. Några aktörer i ett företag kanske i ett visst tidsskede frågar sig varför man i så hög grad betonar monetära och finansiella ledningssystem. På samma sätt som man fortlöpande granskar finansiella prestanda borde man systematiskt kunna studera prestanda i miljöhänseende. Aktörerna blir överens om denna tolkning av situationen med dess problem. Tolkningen manifesteras i praktiskt handlande. Enskilda personer i företaget får ett särskilt ansvar för miljön, revisionsorganisationer kopplas in för kontroll och de organisationer som klarar kraven får ett särskilt diplom. I den mån idén om miljöledningssystem accepteras i andra företag och organisationer legitimeras miljöledningssystem som institution. Viss standardisering kan ske på nationell eller internationell nivå såsom i fallet med ISO 14 001. Man kan tala om en institutionaliseringsprocess som kan förstärkas eller försvagas över tid. Antalet certifierade företag i viss region kan räknas. Om miljöledningssystem i sin inledande utformning visar sig otillräckliga kan andra institutioner tänkas ta över etc.

Hur kan aktörer i olika roller samverka för en hållbar utveckling?
Som tidigare nämnts är den traditionella tendensen att särskilja vetenskap och politik olycklig i relation till strävandena att uppnå en hållbar utveckling. Tvärtom bör forskare också studera ideologier och annat som traditionellt setts som tillhörande politikens områden. Politiker bör enligt samma logik medverka i dialogen om hur forskning och undervisning sker vid universiteten. Ett exempel på en politiker i Sverige som vägrat svälja det neoklassiska språket är en socialdemokratisk riksdagskvinna (vars namn jag tyvärr ej minns) som vid ett tillfälle för kanske 15 år sedan ställde en fråga till dåvarande finansministern om den människosyn, dvs. Economic Man antaganden, som ligger till grund för budgetprocess och finansiell analys. Borde man inte i stället arbeta med en ”Ecological Man” mot bakgrund av de utmaningar som nu blir alltmer aktuella?

Finansministern svarade och ytterligare några riksdagsledamöter yttrade sig men dialogen den gången ledde knappast till några nya öppningar när det gäller det nationalekonomiska språket. Det kan tilläggas att kvinnan något senare förlorade sin riksdagsplats inom socialdemokraterna och övergick till annat politiskt parti där miljöfrågor ses med större allvar. Min förhoppning är att hennes exempel skall få efterföljare bland politiker och att forskare inom och utanför nationalekonomin skall arbeta med andra utgångspunkter än Economic Man. (För egen del ser jag människan som ”Political Economic Person”, en aktör som leds av en ideologisk orientering.) Att enskilda personers initiativ och engagemang spelar roll kan också illustreras med ett exempel från Mälardalens högskola. En av lärarna, Christina von Oelreich, drev tidigt tesen att MDH skulle miljöcertifieras och lyckades övertyga den dåvarande manlige rektorn att detta skulle kunna stärka universitetets profil. MDH blev på detta sätt ett av de första universiteten i Europa att certifieras enligt ISO 14001.

Om alltfler människor i olika roller accepterar det som jag ser som självklart nämligen att värderingsmässiga och ideologiska element på olika vägar kryper in i vetenskapen och att därför talet om värdeneutralitet bör avvisas, har vi kommit en bit på väg. Vi skulle då slippa en del av den ideologiska maktkamp som äger rum i universitetsvärlden under vetenskapens täckmantel. Jag har t ex. erfarenhet av SLU i Uppsala som en arena där en sådan maktkamp förts och fortfarande pågår.

Vad man också önskar är att andra än politiker och forskare vidgar sina roller som aktörer. Tendensen att begränsa den egna rollen och rädslan för att ifrågasätta andras rolltolkningar bör övervinnas om vi systematiskt skall närma oss ett hållbart samhälle. Alla aktörer har ett ansvar.

Slutord
Ø Direkt kritik av hur det nuvarande kapitalistiska ekonomiska systemet fungerar kommer från många håll. Samma aktörer glömmer att granska den nationalekonomiska teori som med sina ideologiska element legitimerar det praktiskt förverkligade ekonomiska systemet

Ø Om vetenskapen när den ger underlag och råd för praktisk politik oundvikligen har ett ideologiskt och politiskt innehåll, bör också universiteten ställas till svars. Undervisningen i nationalekonomi är genom det neoklassiska monopolet en global propagandaapparat som andra politiska aktörer har svårt att mäta sig med. Det rimliga är att ställa krav på pluralism i nationalekonomisk undervisning och forskning så att olika ideologiska infallsvinklar återspeglas. Nationalekonomin bör demokratiseras (Söderbaum och Brown 2010)

Ø Men perspektivfrågorna handlar samtidigt om vetenskapssyn, de etablerade politikernas ideologier och andra ideologier. Detta innebär att de viktiga arenorna för dialog är många fler än universitet, riksdag och kommunala församlingar. Även tidskrifter, dagstidningar med flera media är viktiga. För att inte framstå som alltför gnällig vill jag avsluta med ett positivt exempel på hur de som kontrollerar viss arena kan medverka till en konstruktiv dialog. Jag tänker på ett debattinlägg av professorerna Torbjörn Fagerström och Dan Larhammar i Upsala Ny Tidning den 4 september 2011 under rubriken ”Granska pseudovetenskapen” som besvarades med ett inlägg den 12 september av undertecknad (2011b). Jag ifrågasatte bland annat de båda professorernas anspråk på att enkelt kunna skilja på ”riktig” vetenskap och ”charlataneri”. Den debatten är givetvis inte slut med dessa inlägg.

Namn för Edee-konferensen...

...där Edee står för ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi.

Edee-konferensen äger rum lördagen den 24de september. Den börjar klockan 9 och avslutas på kvällen med en fest. Den äger rum på Grand på Trädgårdsgatan 5 i centrala Uppsala.

Nu har vi en preliminär namnlista:

August Torngren Wartin: har arbetat i en federation för arbetarkooperativ.
Per-Erik Persson: Har skrivit boken Rapport från en ockuperad fabrik (om den argentinska fabriken FaSinPat).
Thorsten Laxvik: Arbetar med jordbrukskooperativ.
Elisabet Mattsson: Har tillsammans med Jan Olsson skrivit boken Det mänskliga företagandet.
Maria Fregidou-Malama: Forskar om kooperativ.
Ali Esbati: Behöver ingen närmare presentation.
Peter Söderbaum: Har skrivit böcker på temat ekologisk ekonomi.

Här är konferensens hemsida.

Om löntagarfonderna: Kritik från Timbro och från vänster

På förra träffen läste vi alltså om Rudolf Meidners löntagarfondsförslag ur denna text från Timbro. De konstaterar att det var "oklart hur Meidnergruppen tänkte sig att fonderna skulle organiseras. Tydligast var man i frågan om att fonderna skulle ha nära anknytning till fackförbunden". Detta påstående bekräftar Bo Rothsteins påpekande (från den första artikeln i höstas) att löntagarfondsförespråkarna förlorade eftersom de inte hade en genomtänkt konstitutionell dimension.

Timbro-författarnas huvudpoäng var att löntagarfonder skulle leda till ökad kapitalkonsumtion och därmed ett stort BNP-dipp. Detta beror dels på att avkastningen till aktiespararna minskar (eftersom 20% av vinsten före skatt går till löntagarfonderna) vilket man kan kompensera för genom att konsumera kapital, och dels på att aktiespararna är medvetna om att makten i företagen kommer att hamna i löntagarfondernas händer inom ett antal år. Dock argumenterar de för vad som skulle hänt om man införde löntagarfonderna på 80-talet, snarare än vad som skulle hänt om de infördes idag. På 80-talet fanns det "få men stora" aktieägare, vilket är utgångspunkten för att det blir kapitalkonsumtion, men idag finns det ett väldigt stort anonymt kapital från miljontals personer som sparar i fonder. Frågan som bör ställas, för att kritiken ska ha större relevans idag, är hur fondförvaltarna rimligen skulle agera om löntagarfonder infördes.

Om man skulle kritisera löntagarfonder ur ett vänsterperspektiv är en rimligare utgångspunkt att ställa sig frågan om man verkligen skulle åstadkomma en demokratisering av näringslivet (som ju är tanken), eller om man bara skulle skapa en ny härskarklass i norra bantorget, då LO plötsligt blir Sveriges största fackförbund och Sveriges största kapitalägare på samma gång.

Was Karl Marx wrong?

I asked this question to David Schweickart, marxist philosophy professor at Loyola University, Chicago:

Unemployment was close to zero during the golden age days of capitalism after WW2, while capitalism was doing well. Isn't that a fact that contradicts your marxist claim that capitalism needs unemployment to work?

Marx himself claimed that there are periods when the entire reserve army of labor are put to work. (Capital II, page 361 in the swedish edition.)


I did get this answer:

It’s true that in the aftermath of WWII, unemployment was quite low. I was recently rereading Joan Robinson’s Economic Philosophy (1962), where she mentioned that unemployment in Britain was only 2% and had been for some time. Even the right-wing, she said, was calling for “full employmenrt,” since Marx’s claim (and mine) seem to have been refuted.

I think we can see now that the effect was temporary, due to surging investment after WWII—to rebuild Europe and Japan, to expand the military-industrial complex as the Cold War heated up, to build the interstate highway system in the US, the largest governmental project ever undertaken anywhere, the suburbanization of America that the automobile made possible, etc.

But the good times didn’t last. I would argue that they couldn’t. By the seventies labor was strong, but investment opportunities of such a scale were shrinking—so we got stagflation. Workers had the power to demand—and get—higher wages, which were passed onto consumers, resulting in higher prices. As we know, the capitalist class hates inflation, since it favors borrowers over lenders and capitalists are mostly lenders. We got stagflation, and then Thatcher-Reagan and an all-out assault, largely successful, on organized labor, which included a deliberately engineered recession, the worse since the Great Depression. Discipline reestablished.

Svar från Lars Lindkvist ang. personalkooperativ

Vi skickade några av frågorna från förra bloggposten till Lars Lindkvist. Här är svaren:

-Är det lättare att omvandla personalkooperativ från offentliga bolag än från privata diton?
I princip är det ingen skillnad. Enklast är att starta upp från scratch alltså i nytstartad form. Tankeväckande är att ek.föreningar är den företagsform som ökar mest procentuellt vad gäller nystarter. Allt fler gäller att starta eget tillsammans.

-Fackförbundet SKTF var kritiska mot att tandläkarmottagningarna blev personalkooperativ. Var det av egenintresse, då de anställda nu blir sina egna chefer, och fackförbundens roll som representanter för personalen då kan bli ifrågasatt?
Du har säkert rätt att detta var ett argument. Ett annat var att inte placera flera ägg i samma korg, alltså att både äga och arbeta så att man vid nedskärningar förlorar både insatt kapital och arbete.

-Kan personalkooperativ, t.ex. en skola, ägas av det offentliga? Existerar sådana erfarenheter?
Jag känner inte till något sådant. Däremot kan en skola eller annan offentlig verksamhet drivas som intreprenad, alltså som egen verksamhet och ansvarar för kostnader och intäkter där ev. överskott förvaltas och fördelas bland personalen.

-Vilken support efterfrågar/förväntar sig personalkooperativ från intressenter såsom det offentliga?
Hjälp med pensionsfrågor och övriga anställningsförhållanden såsom i vissa fall en prövotid där tillbakagång kan ske.

-I artikeln jämförs personalkooperativ med landstinget. Känner du till/har du gjort jämförelser mellan arbetarkooperativ och privata företag/avknoppningar?
I min doktorsavhandling "Från medbestämmande till medansvar" studerade jag vad som hände med tre privata företag som övergick till medarbetarägda företag/arbetskooperatv.

Vi återkommer när vi tittat i Lars Lindkvists avhandling.

Frågor angående personalkooperativ

Igår hade vi första studiecirkelsträffen på temat ekonomisk demokrati. Vi började med att diskutera Lars Lindkvists artikel Tänder tillsammans - när landsting inför personalkooperativ som vårdorganisation. Han har kommit fram till att när man i en ekonomisk förening äger sin egen arbetsplats, principen "en anställd, en röst" gäller, man är "medborgare i företaget", så ökar självkänslan och engagemanget blir därefter. Man blir mer motiverad att gå till jobbet.

En hel drös med frågeställningar dök upp under de två högintensiva timmarna:
-Hur fungerar det med karensdagar i personalkooperativ, då egenföretagare har fler karensdagar än lönearbetare?
-Det går ett rykte om att personalkooperativ är missgynnade lagstiftningsvägen. Stämmer det?
-Vad är fackföreningarnas roll i personalkooperativ?
-Fackförbundet SKTF var kritiska mot att tandläkarmottagningarna blev personalkooperativ. Var det av egenintresse, då de anställda nu blir sina egna chefer, och fackförbundens roll som representanter för personalen då kan bli ifrågasatt?
-Hur kommer man överens om löner?
-Kollektivavtalen, gäller de?
-Solidariska lönepolitiken, dvs. lika lön för lika arbete, hur fungerar den mellan olika lönsamma personalkooperativ? Får man istället en "laissez-faire socialism", där lönerna bestäms av tillgång och efterfrågan på yrkeskategorier?
-Vad händer om företaget går dåligt?
-Startkapitalet, var kommer det ifrån?
-Tillfälligt anställda/vikarier, blir de fullvärdiga medborgare i företaget?
-Hur hanterar man den som inte bryr sig? "Relucant entrepeneurs"
-Lindkvist skriver om en missgynnande attityd, och legitimitetsproblematik, gentemot personalkooperativ generellt i samhället. Var kommer den ifrån?
-Gäller det generellt att personalkooperativ har större arbetsrotation?
-Hur hanterar man heterogenitet i yrkeskategorierna? Ju homogenare yrke på arbetsplatsen (t.ex. dagis) desto sannolikare är framgången för att personalen ska fungera väl tillsammans.
-Är det lättare att göra personalkooperativ av offentliga bolag än av privata diton?
-Hur är det med utbrändhet, sjukskrivningar jämfört med vanliga företag? Man engagerar sig mer på företagets väl och ve i ett personalkooperativ, är det bra eller dåligt för hälsan?
-Kan personalkooperati, t.ex. en skola, ägas av det offentliga?
-T.ex. arbetsmiljö, lagstiftningen måste gälla som på vanliga arbetsplatser?
-Hur hanterar man avvikande åsikter (t.ex. s.k. whistleblower-problematik)?
-Vilken support förväntar sig personalkooperativ från intressenter såsom det offentliga?
-Konsumentperspektivet, har Lindkvist undersökt om kunderna/medborgarna är nöjda med att gå till personalkooperativ?
-I artikeln jämför Lindkvist personalkooperativ med landstinget. Det vore intressant att se en jämförelse med privata avknoppningar.

Vi har Lars Lindkvist högt upp på listan på vilka vi skulle vilja bjuda in till Edee-konferensen i höst (se bloggpost nedan).

Till nästa gång (27/4) ska vi ha läst Timbros utvärdering av hur det skulle ha blivit om Rudolf Meidners ursprungliga löntagarfondsförslag skulle ha blivit verklighet.

Edee-konferens i Uppsala sista helgen i september

Den sista helgen i september är det Edee-konferens i Uppsala, där Edee står för ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi. Våran ambition är att initiera en idédebatt om hur vårat samhälle skulle kunna se ut efter kapitalismen, och hur vi kommer dit.

Mer kan man läsa i texten nedan, som vi använde för att äska pengar från Vänsterpartiet centralt och från Uppsala läns distrikt.

Vi vill även behandla frågan om demokratisering av offentliga företag.

Alla som känner att de vill och kan bidra på något sätt är välkomna att höra av sig!

KONFERENS OM EKONOMISK DEMOKRATI OCH EKOLOGISK EKONOMI
Vi ansöker härmed om finansiering för en konferens om ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi. Hösten 2011 önskar vi att arrangera en konferens om ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi i Uppsala. Till konferensen vill vi bjuda in både teoretiker och praktiker i dessa två ämnen, de flesta från Sverige, samt någon från utlandet. Under denna tid väntas en antologi om ekonomisk demokrati, med författare som Bo Rothstein, Torbjörn Tännsjö, Lars Lindkvist m.m. vara färdig. (Anm.: Släppet av boken har nu försenats till nästa vår.)

Syftet med konferensen är i synnerhet att fördjupa och konkretisera våra ekonomiska analyser, hur vi bygger ett demokratiskt, ekologiskt hållbart ekonomiskt system, men också att formulera motioner med politiska förslag som leder samhället i den riktningen. I en tid av ekonomisk kris, samtidigt som nyliberalismen globalt sett är i kris eftersom de saknar tillfredställande förklaringar och lösningar, är det ett guldläge för vänstern att stå för lösningarna. Inte minst eftersom valet nyligen passerat och vi har fyra år på oss att slipa våra argument och vinna nästa val. Under rubriken "Gemensamt ägande och ekonomisk demokrati" i Vänsterpartiets partiprogram står det: "Arbetarägande och konsumentkooperation skall stimuleras genom lagstiftning och skattepolitik." Vi har även skrivit in i vårt partiprogram att vi står på ekologisk grund. Tanken är att dessa texter skall konkretiseras.

I Sverige finns många människor som vantrivs på sina jobb, och den nuvarande regeringen kommer sannolikt inte att vända den trenden. Vårat alternativ, dvs ekonomisk demokrati, förhoppningsvis med det långsiktiga målet att omvandla den privata sektorn till en arbetarkooperativ sektor, kan därför bli en mycket angelägen fråga som går hem hos många om det bara blir mer genomtänkt. Det mesta tyder på att arbetare i arbetarkooperativ både jobbar effektivare, är lyckligare och mår bättre än arbetare i privata företag, och därför bör man fråga sig vad vi ska ha kapitalister till egentligen. En poäng som också kan göras är att full sysselsättning blir ett möjligt mål när den privata sektorn är ersatt eftersom man inte längre behöver hota folk med sparken för att de ska göra ett bra jobb, då arbetarna har ett direkt intresse av att det går bra för kooperativet. Den grundläggande och förödande konflikten mellan arbetsköpare och arbetstagare finns då inte längre.

Frågor som behöver besvaras (i den svenska kontexten) är hur vi skapar förutsättningar för att arbetarkooperativ ska kunna bildas relativt smidigt, hur de ska kunna växa om så behövs, hur de ska undvika att kunna bli uppköpta, samt vilka övriga stödstrukturer som behövs för att den kooperativa sektorn ska kunna växa. Man kan se att överallt där det finns en stor arbetarkooperativ sektor finns även gott om tillgängligt kapital för kooperativen på ett eller annat sätt, så en fråga är vad det finns för möjligheter med att tillgängliggöra kapital här i Sverige.

Samtidigt är det viktigt att fördjupa debatten om hur vi ska utforma en ekonomisk politik som är uthålligt för miljön. Den ekologiska ekonomin är en ekonomisk teori som utgår från att det finns begräsningar i naturen för hur mycket resurser vi kan ta ut från naturen, att hänsyn tas till naturens återhämtningsförmåga. Genom att diskutera ämnet mer och ta tillvara aktuell forskning inom området så kan vi finna fler idéer som Vänsterpartiet kan arbeta för.

Det behövs en idédebatt i partiet om dessa två områden och det kan vara bra att diskutera dem samtidigt, för att få fler idéer för hur den sociala och ekonomiska politiken kan vävas ihop med ett hållbarhetstänkande. Det finns skäl att tro att det skulle vara lättare att driva samhället i en ekologiskt hållbar riktning med en betydande arbetarkooperativ sektor.

Distriktsstyrelsen i Uppsala Län har diskuterat en konferens med detta tema och är positiva. Vi anser att partiet verkligen behöver organisera en konferens om arbetsplatsdemokrati och ekologisk hållbarhet. Vi själva har ingen budget för en så viktig konferens som berör hela partiet. Vi vänder oss därför till partistyrelsen med förhoppning on positivt gensvar. Vi själva är beredda att arbeta med konferensen i Uppsala med många frivilliga och med det som partiet ger oss i uppdrag.

Frågor som konferensen kan ta upp (utöver de ovan nämnda) är exempelvis:
Vilka förslag kan vi inom vänstern formulera som kan leda samhället i socialistisk riktning och som är hållbara?
Hur skaffar vi resurser för att utveckla alternativa företagsformer där arbetare/tjänstemän har makten över det egna arbetet?