...där Edee står för ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi.
Edee-konferensen äger rum lördagen den 24de september. Den börjar klockan 9 och avslutas på kvällen med en fest. Den äger rum på Grand på Trädgårdsgatan 5 i centrala Uppsala.
Nu har vi en preliminär namnlista:
August Torngren Wartin: har arbetat i en federation för arbetarkooperativ.
Per-Erik Persson: Har skrivit boken Rapport från en ockuperad fabrik (om den argentinska fabriken FaSinPat).
Thorsten Laxvik: Arbetar med jordbrukskooperativ.
Elisabet Mattsson: Har tillsammans med Jan Olsson skrivit boken Det mänskliga företagandet.
Maria Fregidou-Malama: Forskar om kooperativ.
Ali Esbati: Behöver ingen närmare presentation.
Peter Söderbaum: Har skrivit böcker på temat ekologisk ekonomi.
Här är konferensens hemsida.
2011-05-24
2011-05-16
Om löntagarfonderna: Kritik från Timbro och från vänster
På förra träffen läste vi alltså om Rudolf Meidners löntagarfondsförslag ur denna text från Timbro. De konstaterar att det var "oklart hur Meidnergruppen tänkte sig att fonderna skulle organiseras. Tydligast var man i frågan om att fonderna skulle ha nära anknytning till fackförbunden". Detta påstående bekräftar Bo Rothsteins påpekande (från den första artikeln i höstas) att löntagarfondsförespråkarna förlorade eftersom de inte hade en genomtänkt konstitutionell dimension.
Timbro-författarnas huvudpoäng var att löntagarfonder skulle leda till ökad kapitalkonsumtion och därmed ett stort BNP-dipp. Detta beror dels på att avkastningen till aktiespararna minskar (eftersom 20% av vinsten före skatt går till löntagarfonderna) vilket man kan kompensera för genom att konsumera kapital, och dels på att aktiespararna är medvetna om att makten i företagen kommer att hamna i löntagarfondernas händer inom ett antal år. Dock argumenterar de för vad som skulle hänt om man införde löntagarfonderna på 80-talet, snarare än vad som skulle hänt om de infördes idag. På 80-talet fanns det "få men stora" aktieägare, vilket är utgångspunkten för att det blir kapitalkonsumtion, men idag finns det ett väldigt stort anonymt kapital från miljontals personer som sparar i fonder. Frågan som bör ställas, för att kritiken ska ha större relevans idag, är hur fondförvaltarna rimligen skulle agera om löntagarfonder infördes.
Om man skulle kritisera löntagarfonder ur ett vänsterperspektiv är en rimligare utgångspunkt att ställa sig frågan om man verkligen skulle åstadkomma en demokratisering av näringslivet (som ju är tanken), eller om man bara skulle skapa en ny härskarklass i norra bantorget, då LO plötsligt blir Sveriges största fackförbund och Sveriges största kapitalägare på samma gång.
Timbro-författarnas huvudpoäng var att löntagarfonder skulle leda till ökad kapitalkonsumtion och därmed ett stort BNP-dipp. Detta beror dels på att avkastningen till aktiespararna minskar (eftersom 20% av vinsten före skatt går till löntagarfonderna) vilket man kan kompensera för genom att konsumera kapital, och dels på att aktiespararna är medvetna om att makten i företagen kommer att hamna i löntagarfondernas händer inom ett antal år. Dock argumenterar de för vad som skulle hänt om man införde löntagarfonderna på 80-talet, snarare än vad som skulle hänt om de infördes idag. På 80-talet fanns det "få men stora" aktieägare, vilket är utgångspunkten för att det blir kapitalkonsumtion, men idag finns det ett väldigt stort anonymt kapital från miljontals personer som sparar i fonder. Frågan som bör ställas, för att kritiken ska ha större relevans idag, är hur fondförvaltarna rimligen skulle agera om löntagarfonder infördes.
Om man skulle kritisera löntagarfonder ur ett vänsterperspektiv är en rimligare utgångspunkt att ställa sig frågan om man verkligen skulle åstadkomma en demokratisering av näringslivet (som ju är tanken), eller om man bara skulle skapa en ny härskarklass i norra bantorget, då LO plötsligt blir Sveriges största fackförbund och Sveriges största kapitalägare på samma gång.
2011-05-09
Was Karl Marx wrong?
I asked this question to David Schweickart, marxist philosophy professor at Loyola University, Chicago:
Unemployment was close to zero during the golden age days of capitalism after WW2, while capitalism was doing well. Isn't that a fact that contradicts your marxist claim that capitalism needs unemployment to work?
Marx himself claimed that there are periods when the entire reserve army of labor are put to work. (Capital II, page 361 in the swedish edition.)
I did get this answer:
It’s true that in the aftermath of WWII, unemployment was quite low. I was recently rereading Joan Robinson’s Economic Philosophy (1962), where she mentioned that unemployment in Britain was only 2% and had been for some time. Even the right-wing, she said, was calling for “full employmenrt,” since Marx’s claim (and mine) seem to have been refuted.
I think we can see now that the effect was temporary, due to surging investment after WWII—to rebuild Europe and Japan, to expand the military-industrial complex as the Cold War heated up, to build the interstate highway system in the US, the largest governmental project ever undertaken anywhere, the suburbanization of America that the automobile made possible, etc.
But the good times didn’t last. I would argue that they couldn’t. By the seventies labor was strong, but investment opportunities of such a scale were shrinking—so we got stagflation. Workers had the power to demand—and get—higher wages, which were passed onto consumers, resulting in higher prices. As we know, the capitalist class hates inflation, since it favors borrowers over lenders and capitalists are mostly lenders. We got stagflation, and then Thatcher-Reagan and an all-out assault, largely successful, on organized labor, which included a deliberately engineered recession, the worse since the Great Depression. Discipline reestablished.
Unemployment was close to zero during the golden age days of capitalism after WW2, while capitalism was doing well. Isn't that a fact that contradicts your marxist claim that capitalism needs unemployment to work?
Marx himself claimed that there are periods when the entire reserve army of labor are put to work. (Capital II, page 361 in the swedish edition.)
I did get this answer:
It’s true that in the aftermath of WWII, unemployment was quite low. I was recently rereading Joan Robinson’s Economic Philosophy (1962), where she mentioned that unemployment in Britain was only 2% and had been for some time. Even the right-wing, she said, was calling for “full employmenrt,” since Marx’s claim (and mine) seem to have been refuted.
I think we can see now that the effect was temporary, due to surging investment after WWII—to rebuild Europe and Japan, to expand the military-industrial complex as the Cold War heated up, to build the interstate highway system in the US, the largest governmental project ever undertaken anywhere, the suburbanization of America that the automobile made possible, etc.
But the good times didn’t last. I would argue that they couldn’t. By the seventies labor was strong, but investment opportunities of such a scale were shrinking—so we got stagflation. Workers had the power to demand—and get—higher wages, which were passed onto consumers, resulting in higher prices. As we know, the capitalist class hates inflation, since it favors borrowers over lenders and capitalists are mostly lenders. We got stagflation, and then Thatcher-Reagan and an all-out assault, largely successful, on organized labor, which included a deliberately engineered recession, the worse since the Great Depression. Discipline reestablished.
Subscribe to:
Posts (Atom)