2008-05-23

Kapitel 7. Promenad i DDR-Berlin.

Det är nyttigt att informera sig om den egna ideologins lik i garderoben. Den tidigare ärkebiskopen KG Hammar är en hederlig kristen som har läst och tagit till sig Jesper Svartviks Kristendomens svarta bok. Nazister får gärna läsa boken Om detta må ni berätta av Stephane Bruchfeld och Paul Levine. Liberaler hittar nyttig läsning i Storföretagens svarta bok av Hans Weiss och Klaus Werner.

Den demokratiska frihetliga vänsterns ideologi har aldrig implementerats i stor skala. Jag har alltså inga demoner att konfrontera i den meningen. Men jag måste kunna se och lära av de hemskheter som har begåtts i vänsterns namn. Jag har tyvärr inte läst Kommunismens svarta bok, en bok redigerad av Stéphane Courtois. Jag har däremot haft förmånen att bo i Berlin, där vänsterdiktaturen DDRs historia står skriven i öppen dager. Här berättar jag om en promenad som jag brukade ta med besök på. Jag har Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel (tyvärr utgången) att tacka för guidningen.

Ta U5 till Strausberger Platz. Här börjar Karl Marx-Allee, tidigare Stalin-Allee. Denna allé var tänkt att bli den nya paradgatan i det sönderbombade Östberlin i 50-talets början. Trycket var enormt på arbetarna för att färdigställa byggnaderna så fort som möjligt. Arkitekturstilen är neo-klassicistisk, som sig bör (diktatorer brukar ha det gemensamt att de gillar antiken). Fortfarande ser man hammaren och skäran-mosaik är och där. Lenin goes Pompeij, som Vallgren skriver. Arbetarna tröttnade på de allt omänskligare arbetsförhållandena då ledningen pressade på för att få färdigt bygget, och i juni 1953 så började upproret sprida sig. Den 17 juni satte diktaturen in pansarvagnar mot upproret. Landets diktator Walter Ullbricht uttalade sig om att nu hade han förlorat förtroendet för folket. Berthold Brecht, en frihetlig kommunist i DDR, svarade sitt klassiska: Om Ullbricht förlorat förtroendet för folket så måste därmed ett nytt folk väljas. Om man går österut på alléen så ser man Karl-Marx Buchhandlung till höger, den största bokhandeln i DDR. Den är fortfarande värd ett besök. När man kommer till Frankfurter Tor så har man sett det mest spektakulära av allén.

Ta U5 österut till Magdalenenstrasse. Gå in i kvarteret till norr. Det är inte bra skyltat alls, men så småningom hittar ni till Stasi-muséet. Här var högkvarteret för det mytomspunna Stasi, DDRs säkerhetspolis. Här finns spionerileksaker som hämtade från en Bondrulle, marxist-leninistisk kitsch som man är för bra för att vara sann, och här finns en historia som är frusen i väggarna sedan muren föll hösten 1989. Erich Mielkes (Stasis överhuvud under kalla kriget fram till murens fall) arbetsrum är huvudattraktionen. På hans arbetsbord står till vänster arbetstelefonen, och till höger Lenins dödsmask. Filmen De andras liv är delvis inspelad på detta högkvarter. Se den!

Nu går ni tillbaks till U5 och åker tillbaks till S-Bahn-ringen, om ni inte vill ta en kilometerlång promenad längs världens fulaste hus på vänster sida. Ta S-Bahn-ringen söderut till Treptower Park. Mitt i denna park finns Sowjetisches Ehrenmal, en massgrav för ryska soldater som stupade när Berlin erövrades 1945. Historien till detta bygge är att Hitler och Speer lät frakta tusentals ton svensk granit till Berlin för det kommande bygget av Germania, det tredje rikets kommande huvudstad. Denna granit låg och skräpade efter kriget. DDR använde sedan denna hitlergranit till att berätta historien om Stalins heroiska kamp och slutliga seger över Hitler. Över den okände soldatens grav, på en ansenlig kulle, står en sjumetershjälte med framtiden, representerat av ett litet barn, i ena handen. I andra handen håller han ett svärd med vilket han krossar en svastika vid sina fötter.

Om ni fortfarande är pigga på att se mer, så kan ni ta S-bahn söderut till Adlershof. Där finns Anna Seghers hem som minnesplats på Anna Seghers-strasse 81. Även det är DDR-historia frusen i väggarna, i detta fall sedan hennes död 1983. I detta fall är det oändligt mycket mänskligare än Stasi-muséet. Anna Seghers var en kommunistisk judinna som flydde nazityskland och som på flykten skrev boken Det sjunde korset på 30-talet, som skildrade nazisternas grymhet. Denna bok var obligatorisk läsning för amerikanska soldater på väg till kriget mot Hitlertyskland, för att de skulle lära sig om fienden och dess ondska. När Anna Seghers kom tillbaka till sitt hemland valde hon som kommunist att bosätta sig i DDR. Hon var firad nationalförfattare. Men hon kände sig obekväm i den uppburna rollen, och levde ett tillbakadraget liv i utkanten av stan. I Carl-Johan Vallgrens bok nämns en ofördelaktig historia om henne, där hon passivt ska ha tittat på när DDR-terrorn krossade sin gamle förläggare och vän Walter Janka.
I historieböckerna (det vill säga om hon omnämns alls) är Anna Seghers passivitet alltså ett lika stort moraliskt brott som aktivt ondskefullt handlande. Historien är aldrig så svartvit och enkel som i sagorna. Kanske våra barnbarn kommer att förakta oss för våran passivitet gentemot klimathotet, barnarbete i Pakistan, eller för att vi agerade så tamt gentemot diktaturen i Burma. Vems namn som slängs på historiens skräphög, alternativt föräras frihetshjältegloria, brukar segraren ha privilegiet att välja ut.