2017-07-04

Uppföljande frågor efter paneldebatt i Eriksberg

Kjell Lundgren var moderator på paneldebatten i Eriksbergskolans aula i maj. Nedan svarar jag på hans uppföljande frågor.

Hur tar ni till er innehållet i debatten?
Det är alltid lättare att ta till sig inspel från välorganiserade opinioner som den i Eriksberg. Jag vet nu väldigt tydligt vad det finns för synpunkter om kommande förändringar i området. En utmaning är att få till likställigheten, det finns andra grupper som berörs som inte kommer på samrådsmöten och gör sin röst hörda. Där arbetar kommunen mer aktivt och uppsökande.

Kommer debatten, och andra aktioner, att påverka arbetet med planförslaget?
Självklart väger vi alltid in närboendes synpunkter och kunskaper i beslut som ofta, men inte alltid, inte rimmar med behovet av fler bostäder och andra allmänintressen.

Är sammanställningen från samrådet klar, och överlämnad? Får vi ta del av det resultatet?
Vi nämndpolitiker kommer att se sammanställningen i höst. Resultatet kommer bli en offentlig handling.

Hur går beslutsprocessen vidare?
Sammanställningen av planprogrammet kommer att användas som riktlinje för kommande juridiskt bindande detaljplaner som är geografiskt på kvartersnivå. I bloggposten nedan från den 22 maj finns en bild på en tidsaxel för kommunens planprocess för detaljplaneläggning. Det finns ett antal varianter på den tidsaxeln beroende på detaljplanens karaktär, se länken ”Så tas en detaljplan fram” uppe till höger.


Detaljplan för åtta- och femvåningshus söder om Marmorvägen. Klicka för större bild.

I det här sammanhanget måste jag nämna detaljplanen Norby 31:74 för exploateringen mellan Marmorvägen och Blodstensvägen. Den gäller kommande fyra punkthus i åtta våningar längs med en ny återvändsgränd och ett lamellhus i fem våningar vid Norbyvägen med sammanlagt ca 140 lägenheter. Den här detaljplanen var ute på samråd 2012 och var ute på granskning 2014. Då behövdes en inventering av fladdermusbeståndet och om de hade någon koloni i området, något som bara kan göras under korta tid på året vilket har försenat projektet. Det bedöms nu inte vara en avgörande biotop för fladdermössens överlevnad i södra Uppsala. Projektet i övrigt har sedan tidigare varit så genomarbetat att vi beslutade ställa ut detaljplanen för granskning innan sammanställningen för planprogrammet har färdigställts.

2017-07-02

Ska politiker agera smakdomare?

Tisdagen den 27 juni, nämnd
Dagen då den borgerliga alliansen upphörde att finnas till i Uppsalas Plan- och byggnadsnämnd. Detta följdes upp dagen efter i UNT. Moderaterna, med nämndens andre vice ordförande och kommunalråd Therez Olsson i spetsen, för en politik där exploateringsgraden gärna får utökas en våning till i olika detaljplaner. Det ger henne ett stående matematiskt plus när bostadsbristen kommer på tal.

Samtidigt var det en tidsfråga innan förtätningskritiken som finns i staden skulle plockas upp politiskt. Mellanvalstiden tar slut nu och därmed kommer positioneringar. Framförallt Simon Westberg (KD), men även Karin Ericsson (C), kritiserade den i deras bedömning för höga tätheten i en detaljplan för Börjetull som kommer ut på samråd i augusti. Även en detaljplan för fyra hus på åtta våningar i Eriksberg på en ny återvändsgränd mellan Marmorvägen och Blodstensvägen blev omdebatterad. Simon Westberg såg det som demokratiska uppgift att agera smakdomare (hans begrepp) och döma ut projektet som ”miljonprogram”, och därmed per definition värt att döma ut. Han vill istället se mer av nyklassisk arkitektur. (Gunnar Leches Vaksalaskola är ett nyklassiskt exempel.)

Jag håller med Simon Westberg att det finns objektivt sett goda och dåliga kvaliteter i arkitektursammanhang, som inom musiken. Ett antal av dessa i stadsrummet har tjänstepersonerna i förvaltningen uppmärksammat mig på. Ett udda exempel är mosaiken som containrarna för massaved vid fjärrvärmeverket i Boländerna bildar. Men att döma ut kommande byggprojekt som ”miljonprogram” skulle för mig vara som att döma ut Bossa Nova som ”tråkig” utan att ha lärt mig sammanhanget.

Den politiska domänen rör t.ex. att främja gång, cykel och kollektivtrafik framför bilen i staden (men inte färgen på cykelställ). Våningshöjder och siktlinjer. Materialval för byggnationer. Om det ska vara verksamheter i bottenvåningarna skär genom partierna, våra partikamrater som sitter i allmännyttans styrelse menar att våra för höga krav leder till högre hyror. Däremot så överlämnar jag så kallade smakdomarfrågor i nämndsammanhang till förvaltningen.

Jag avslutar med ett par visdomsord av Emma Jonsteg, VD för arkitektkontoret Utopia som i arkitekttidningen Mellanrum #1/2017 säger: ”Politiker ska skapa förutsättningar, ta in proffs som bedömer det ni inte kan”.

2017-06-11

Ska Uppsala förbli en stor småstad?

UNT har ett heluppslag idag (11/6) med utgångspunkt att över 40 % av de svarande i en enkät tycker att Uppsala stad blir mindre attraktiv att bo i med nuvarande byggtaktJag kan skriva under på Erik Pellings svar. Nedan har jag saxat, då artikeln tyvärr är bakom betalvägg.
UNT: ”Möter du kritiska åsikter nu när det byggs så mycket i Uppsala?”
Erik Pelling: ”Ja, en fråga jag ofta får är varför Uppsala måste växa. Då svarar jag att det såklart inte är ett självändamål, men att vi behöver ta höjd i översiktsplanerna för att vi antagligen kommer att växa eftersom vi gjort det varje år sedan 50-talet. Alternativet vore att stå där passivt utan planering.
Vi försöker behålla Uppsalas karaktär som liten storstad genom att utveckla innerstan med stor varsamhet. Dels att växa inåt i stället för att bygga på bredden, annars behöver man ägna stor tid åt att förflytta sig. I Uppsala stad är det så nära att vi kan cykla dit man ska. Så vi behöver bygga inom gränserna, men på rätt platser. Jag är egentligen inte orolig för det gröna, för vi bygger främst på markparkeringar.
Den största utmaningen är bygga så att det inte känns för tätt och mörkt. Där har vi kanske inte alltid lyckats, och det är därför vi har tagit fram en arkitekturpolicy och anställt en stadsarkitekt. Vi vidtar åtgärder för att bli bättre.”

En Ola Karlsson från Löten uttrycker något många säger till oss i politiken: ”Jag ser hellre att kommunen växer genom kransorter som ligger strax utanför Uppsala, och att man skapar bra kommunikationer till dem.”
Jag sympatiserar med den ambitionen, framför allt när det gäller tätorter där förutsättningarna är goda för spårtrafik. I gällande Översiktsplanen står det också att upp till 10 000 nya bostäder och 5 000 nya arbetsplatser har tillkommit i de 13 prioriterade tätorterna till år 2050.

Ramberedskapen för Uppsalas prioriterade tätorter. Klicka för större bild.

Här sätter vatten och avlopp (VA), elförsörjning, kommunikationer och andra infrastrukturfaktorer taket (siffrorna på bilden) för hur mycket som kan byggas av olika aktörer framöver.
T.ex. är kommunen aktiv i Storvreta just nu med att planera bostäder och verksamheter nära stationsläget. I Gunsta finns det långt framskridna planer på att bygga bostäder, just nu hänger den på att Vattenfall ska investera i elnätet där.
För så här är det: kommunen kan inte med gott samvete godkänna stora byggen på landsbygden utan att vi är säkra på att alla pusselbitar är på plats. Vi vill inte göra om misstaget från Lindbacken vid Jälla där det bor invånare sedan ett par år, men där vi först nu beslutar om detaljplanen för barnens skola.
Till sist kan vi inte tillåta bostäder på jordbruksmark utan väldigt starka skäl. Det finns välgrundade anledningar till att Plan- och bygglagen är tydlig på den punkten. Men den frågan återkommer jag till.

2017-05-30

Kommande utsikt från UKK

Rikshem planerar för 90 ytterligare bostäder på kvarteret Siv (Sivia torg). Detaljplanen var på samråd i höstas. Plan- och byggnadsnämnden kommer att få ett förslag för att detaljplanen ska kunna vinna laga kraft nu efter sommaren. Då kommer yttranden från Länsstyrelsen, andra remissinstanser, och allmänheten att ha vägts in i det slutliga dokumentet. Resultatet kommer att bli att ett slitet kvarter i centralt läge i Uppsala kommer att få fler hyresrätter, bostadsrätter och verksamheter i bottenplan. Det har förekommit mycket spekulationer om hur det bygget kommer att inkräkta på utsikten från UKK:s sjätte våning. T.ex. skrev förra kommunalrådet och nuvarande ordförande för UKK Lena Hartwig så här i UNT den 20 mars i år:

"Detaljplaneförslaget för kvarteret Siv behöver omarbetas. Det är vår bestämda uppfattning att planen endast ska tillåta högst sex våningar för handel och bostäder.
Panoramautsikten – av Riksantikvarieämbetet betraktat som allmänt intresse – inskränks högst väsentligt och minskar allmänhetens möjlighet att ta del av stadens riksintressanta siluett och de viktigaste landmärkena från UKK:s foajé."




Nuvarande och föreslagen vy från UKK:s sjätte våning, hämtade från planbeskrivningen.

I planbeskrivningen (se andra länken nedan) är det tydligt att det inte skulle bli fler våningar än vad som är fallet idag (sex). Bilderna visar att vyn över silhuetten kommer att bevaras. Till saken hör att Stadshuset bakom kvarteret Siv kommer att byggas till så att nuvarande L-strukturen blir till en kvadrat där alla sidorna får full höjd. Taklandskapet bakom kommer alltså inte synas oavsett vad som kommer att hända med kvarteret Siv.

Vi som har kontinuerlig insyn i Stadsbyggnadsförvaltningens verksamhet har naturligtvis huvudansvaret att rätta till missförstånd som alltid förekommer i frågor som berör och intresserar. Samtidigt är planbeskrivningen en offentlig handling som alla har tillgång till.

Lena Hartwigs debattartikel i UNT
Samrådshandlingar från i höstas

2017-05-22

Dagbok från Plan- och byggnadsnämnden

Vi i den rödgröna majoriteten i Plan- och byggnadsnämnden har skrivit en debattartikel i UNT den här mandatperioden, den publicerades i mars 2016. Erik Pelling (S), Trond Svendsen (MP) och jag har en ambition om en debattartikel i kvartalet, men så har det inte blivit av olika anledningar. Jag ser att avsaknaden av sakdebatt i offentligheten resulterar i olika missförstånd hos allmänheten, både om hur kommunen fungerar och konkreta byggnationer som är på gång. Det är huvudanledningen till att jag nu börjar med en öppen dagbok från nämnden, som kommer att uppdateras ungefär en gång i månaden, vilket är samma takt som vi har nämndmöten.

Onsdag den 8 mars 2017
Träff med åtta Ekebybor, Trond Svendsen (MP), Helena Olsson (S) (Erik Pelling är sakägare och jävig så han avstår från en aktiv roll i frågan) och Hanna Mörck (V) från Kommunstyrelsens Mark- och exploateringsutskott. En byggnation planeras på Coop-parkeringen, kvarteret Hindsgavl. Byggherren Genova vill bygga lägenheter i fem hus på upp till nio våningar på Coop-parkeringen och själva platsen för butiken. Coop och Genova har nyligen gått ut med ett pressmeddelande om intentionen att butiken ska kunna överleva i nya lokaler i bottenvåningen. Dessutom finns det planer på lite andra verksamheter i det kommande bottenplanet. Vi politiker i nämnden, och även kommunens tjänstemän, har blivit frekvent kontaktade av oroliga närboende som ser att niovåningshus kommer att förstöra karaktären på Ekeby där låghus dominerar idag. Vi politiker informerade om hur kommunens planprocess ser ut, se tidaxeln på bilden. 

Bild 1: Tidsaxel för kommunens planprocess, här för exemplet Hindsgavl. Klicka för bättre upplösning.

Hindsgavl är ett tjänstemannaärende än så länge. Vi politiker kommer in då nämnden beslutar om samråd. Det kommer antagligen att ske efter sommaruppehållet 2017. Jag berättade även att jag var medveten om att Kjell Haglund (V) som satt i nämnden förra mandatperioden har sagt på ett möte i Ekeby under valrörelsen att Vänsterpartiet inte vill ha mer än sex våningar i Ekeby. De närboende vill fortsatt ha möten med oss politiker, men vi har inte så mycket mer att säga än i mars till dags dato.

Måndag den 13 mars 2017
Möte i Årsta-Sala Backe hemma hos Lennart Söderberg och Berit Bengtsson. Jag berättade om förtätningen som sker på det gamla kraftledningsstråket längs med Fyrislundsgatan, och även tankar kring vad som ska hända med Brantings torg och Brantingskolan.

Fredag den 17 mars 2017
Terese Ädling från Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet gjorde en djupintervju med mig som hon även gjort med de andra ledamöterna i nämnden. Hennes huvudsakliga frågeställning var hur vi politiker ser på estetik. Där är mitt svar att jag litar på bedömningen hos utbildade landskapsarkitekter som förstår och ser kvaliteter i byggnationer som jag som inte är utbildad inte gör. Jag brukar säga att rollfördelningen mellan politik och tjänstemän är att vi politiker ska säga att det ska cyklas mera, men att det skulle bli fel om vi skulle lägga oss i färgen och placeringen av cykelställ.

Måndag den 15 maj 2017
Paneldebatt i Eriksbergsskolans aula om planprogrammet som var ute på samråd i vintras. Eriksberg är ett av de områden i Uppsala som kommunen ser som lämplig för förtätning. Det viktigaste budskapet på paneldebatten var från oss i Plan- och byggnadsnämnden var följande. Det är inte för att vi har storhetsvansinne att kunna visa upp Uppsala som Sveriges fjärde storstad. Att Uppsala stad behöver förtätas kommer sig av att vi har bostadsbrist. Det flyttar in 4 000 personer till Uppsala om året. 30 000 är aktivt bostadssökande. Den här bostadsbristen gör att kommunen tvingas till dyra tillfälliga lösningar, jag hör det från t.ex. Socialnämnden och Arbetsmarknadsnämnden varje gång vi har möte innan Kommunfullmäktige. Och det drabbar naturligtvis framför allt på ett individuellt plan. I Vänsterpartiet är det gott om medlemmar som är socionomer och arbetar som socialsekreterare som berättar om hur bostadsbristen ställer till det när folk inte har tillgång till en flexibel bostadsmarknad när livssituationer ändras. Arbetarklassungdomar i Smedjebacken väljer kanske bort Uppsala som studentort då de inte har föräldrar som kan köpa en bostadsrätt åt dem. Vi får en mindre blandad studentskara på univiersiteten. Det här är allmänintressen där de berörda aldrig kommer vara inbjudna som sakägare i samråd.

Att det är just Eriksberg som nu pekas ut som lämpligt förtätningsområde har flera anledningar. Det är nära till områden med höga gröna värden som Hågadalen och Stadsskogen som fler skulle kunna få tillgång till. På en del områden i Eriksberg känns det idag otryggt. Den här otryggheten kan byggas bort. Verksamheterna på Västertorg har behov av ett större kundunderlag. Om Västertorg kan ge boende möjlighet slippa åka bil till t.ex. Gränby Centrum och kanske t.o.m. sälja bilen är mycket vunnet, för såväl den enskilde som kommunen.

Det har inte undgått någon som läst UNT de senaste månaderna att många Eriksbergsbor är oroliga inför det som komma skall. En delanledning är att vi från kommunen hade kunnat vara mycket tydligare i vad som är skillnaden mellan ett planprogram, som är en ej juridiskt bindande vägledning framöver, och en juridiskt bindande detaljplan som kommer gälla för det enskilda kvarteret. Det här planprogrammets samråd resulterade i 420 inkomna samrådsyttranden som nu sammanställs för att vi politiker så småningom kommer kunna vikta in dem när vi besluta om slutdokumentet. Den kommer kommunen sedan använda för vägledning när detaljplanerna (med motsvarande tidsaxel som för Hindsgavl på bilden) kommer att initieras. Där kommer naturligtvis också samrådstiden på sex veckor, ofta med tillhörande möte med allmänheten, ingå. Tiden för inflytande från allmänheten och berörda är alltså fortfarande inte avslutad förrän den sista detaljplanen sjösätts någon gång på 2030-talet.

På paneldebatten var det tydligt att många i publiken ville värna Eriksbergs gröna värden. Där tänker jag på en pall på tre ben för den ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarheten. Den ekologiska ger förutsättningarna, den ekonomiska ger medlen för den sociala hållbarheten som är målet. Om man fokuserar på en eller på två ben samtidigt som det tredje benet går sönder så har vi ingen pall längre. I det parlamentariska arbetet måste vi agera som trebenspartier. På samrådsmötet i januari tyckte en kvinna som var skrämd av kommande förtätningen att jag låter som en politiker när jag mumlade ett försök till svar på om jag var stolt över planprogrammet. Men jag är ju politiker. Om inte jag står upp för allmänintresset som är en hörnsten i det politiska uppdraget så har jag inte gjort mitt jobb.

2013-12-30

A Note on Anticommunism


David Schweickart, After Capitalism (2002).

            Looking back over the twentieth century, we cannot fail to notice how deeply the ideology of anticommunism shaped Western foreign policy. From the beginning, communism has triggered hostile passions among the upper classes. Long before the Russian Revolution, long before the Soviet Union had any sort of serious military capability, fear of communism was promoted by the dominant political, educational, economic, and religious institutions of society. Communism came to be hated with far greater intensity than fascism or Nazism or any other sort of non-democratic rule. Indeed the polyarchical Western powers not only did not intervene when democratic institutions disappeared in Italy, Germany, and Spain during the inter-war years but were also quite "tolerant" of the new governments. After all, Mussolini's Italy, Hitler's Germany and Franco's Spain were all vehemently and murderously anticommunist.
            But why has capitalism been so profoundly opposed to communism, while tolerating all other kinds of repressive anti-democratic regimes?  At first sight the answer would seem to be straightforwardly economic: capitalism needs access to cheap raw materials, foreign markets, and cheap labor. Communism denies them all that. The problem with this answer, so plausible on the surface, is that communism has not denied capitalist corporations these things. Communist regimes have always wanted to trade with the West and have often been eager for foreign investment. It is the West, led by the United States, that has imposed trade sanctions, embargoes and blockades.[1]
            It is true that capitalist enterprises, when allowed to operate in Communist countries, have been more closely regulated than they would doubtless have preferred, but foreign corporations have been tightly regulated in other capitalist countries as well (in Japan, for example) without provoking a hostile response, let alone a Cold War that a slight miscalculation could have turned annihilatorily hot.
            In my judgment, the real motivation behind anticommunism runs deeper.  It's the profound worry on the part of the capitalist class that the communists could in fact be right: that capitalism is not the end of history, that there is a brighter future beyond capitalism, and that sooner or later their own workers (i.e., the vast majority of their fellow citizens) will come to realize this and take appropriate action.  Recall the dominant metaphor. Communism is a disease. It spreads. Infected countries must be quarantined. No country is safe from the deadly germ, no matter how healthy and prosperous. It must be mercilessly fought at home and abroad.
            Which it has been. To grasp the magnitude of this relentless war, try to imagine what the history of the twentieth century might have been like had Western foreign policy been guided by the ideals of democracy instead of anticommunism. To confine ourselves only to the most important player, let us suppose that the United States had been truly committed to democracy. Then:

It would not have sent troops into Russia in 1918 to oppose that revolution.

n         It would not have looked so kindly on Mussolini's seizure of power in Italy, or supported so readily a policy of "economic appeasement" of Hitler.

n         It would not have endorsed the coming to power in the 1930s of the patriarchal dictatorships in Central America and the Caribbean (Hernandez Martinez in El Salvador, Somoza in Nicaragua, Ubico in Guatemala, Carias in Honduras, Trujillo in the Dominican Republic, Batista in Cuba).

n         It might have aided Republican Spain in its fight against Franco's antidemocratic revolt (which was supported materially and with personnel by both Hitler and Mussolini).

n         It would not have supported the brutal, corrupt rule of Chiang Kai-shek in China, supplying his government with some $6 billion in aid during its civil war with a Communist insurgency that eventually triumphed.

n         It would not have supported the efforts of the French to regain control over Indochina after World War II.

n         It would not have insisted on partitioning Korea after World War II, or supported the installation of a brutal right-wing dictatorship in the South (and hence would have avoided the Korean War).

n         It would not have engineered the overthrow of the Iranian government and the installation of the Shah in 1953 (and hence would not be regarded today as The Great Satan by the government that drove the Shah from power a quarter of a century later).

n         It would not have orchestrated the destruction of democracy in Guatemala in 1954, nor encouraged the spread of military rule (with death squad supplements) there and elsewhere in Central America.

n         It would have recognized the right of the Cambodian, Laotian, and Vietnamese people to choose their own future, and hence avoided the war that claimed some fifty thousand American lives and as many as four million Indochinese.

n         It would not have opposed until the very last moment the black liberation struggles in southern Africa.

n         It would not have looked the other way (to put the best face on the matter) when the Indonesian military seized power in 1965 and massacred a million "communists."

n         It would not have aided and abetted the establishment of military rule of monumental savagery throughout most of Latin America in the 1960s and 1970s, among other places in Chile, where it deliberately undermined Latin America's most deeply established democracy.

n         It would not have embraced the Marcos dictatorship in the Philippines from its onset in 1972 until its next-to-the-last moment in 1986.

n         It would not have bankrolled murderous armed struggle against the popular governments that came to power in the 1970s after overthrowing a hated dictator or a colonial power in Angola, Mozambique, and Nicaragua.

n         It would not have given the green light to our trusted anticommunist ally, General Suharto of Indonesia, to invade newly independent East Timor and begin a reign of terror that has claimed the lives of a third of the population.

n         It would not have worked ceaselessly, to this very day, to destroy the one society in Latin America that has eliminated starvation and homelessness, namely "communist" Cuba.

            This is by no means an exhaustive list. The United States has backed many more anti- democratic regimes than enumerated here. Nor has the United States stood alone in its anticommunist crusade. Most of the major European countries have backed most of these policies. Body-count comparisons have an obscene feel about them, but still it should be noted: the wars, coups, killings, terror, and torture that have been justified in the name of anticommunism have destroyed at least as many people as did Hitler or Stalin.


2013-05-22

Livscykelanalys och externkostnadsanalys på olika elkraftslag

Av de svenska koldioxidutsläppen kom ungefär 4,1 miljoner ton från elproduktion under 2010. Detta motsvarar cirka åtta procent av de totala utsläppen av koldioxid. Under ett normalår släpper den svenska elproduktionen ut cirka 20 gram koldioxidekvivalenter (gCO2e) per kilowattimme (kWh) [1].

Vattenfall har utfört livscykelanalyser (LCA) på de elkraftslag som företaget arbetar med, d.v.s. kärnkraft, vattenkraft, kolkraft, vindkraft, biomassa, gas och torv [2]. LCA innebär att man tittar på produktionens fullständiga värdekedja, från produktion av bränslen och konstruktion av anläggningar, till hantering av avfall. Resultatet redovisas i gram koldioxidekvivalenter (gCO2e) per kilowattimme (kWh). T.ex. så bidrar kärnkraft med 5 gCO2e/kWh, vattenkraft 9 gCO2e/kWh och vindkraft 15 gCO2e/kWh. Tyvärr så inkluderas inte elproduktion av solceller i Vattenfalls analys, eftersom man inte har satsat på det.

LCA ger information om utsläpp under normal drift, vilket innebär att hänsyn inte tagits till haverier eller olyckor. Istället får man då titta på den så kallade externkostnaden. Då sammanställer och prissätter man de samhällsskadliga effekterna av en verksamhet. Analysgruppen för Kärnkraftsäkerhet och Utbildning AB (KSU) gav ut tre relaterade publikationer runt sekelskiftet, där man presenterade resultat från ett EU-projekt vid namn ExternE [3,4,5]. Resultaten presenteras i Eurocent/kWh, alternativt i dödsfall/TWh. För vattenkraft (kärnkraft) så blev resultatet 0,10 (0,002) dödsfall/TWh för hela världen under tiden 1969 till 1996. Tyvärr slutade KSU ge ut publikationer i ämnet 2001. Istället får man gå direkt till EU-publikationer [6]. Där kan man se att externkostnaden för kärnkraft, vattenkraft respektive solcellskraft blir cirka 0,6, 0,3 respektive 1 Eurocent/kWh (2005 års siffror). I denna Forbes-artikel [7] kan man hitta följande tabell.
Energy Source            Mortality Rate (deaths/trillionkWhr)
Coal – global average        170,000    (50% global electricity)
Coal – China            280,000    (75% China’s electricity)
Coal – U.S.            15,000        (44% U.S. electricity)
Oil                36,000        (36% of energy, 8% of electricity)
Natural Gas            4,000        (20% global electricity)
Biofuel/Biomass        24,000        (21% global energy)
Solar (rooftop)            440        (< 1% global electricity)
Wind                150        (~ 1% global electricity)
Hydro – global average        1,400        (15% global electricity)
Nuclear – global average    90        (17%  global electricity w/Chern&Fukush)

Ur hälsoperspektiv visar kärnkraften alltså sig vara en gynnsam aktör relativt alla andra elkraftslag. Vad som å andra sidan talar emot kärnkraften som en framtidens elkraftkälla är att kostnaden per kWh antagligen kommer att justeras upp p.g.a. ökade försäkringspremier för en olycka [8] och finansiering av hanteringen av kärnavfallet [9]. En brasklapp i sammanhanget är att inte heller vattenkraften är försäkrad fullt ut för ett eventuellt dammbrott vid t.ex. Lule älv.