Was Karl Marx wrong?

I asked this question to David Schweickart, marxist philosophy professor at Loyola University, Chicago:

Unemployment was close to zero during the golden age days of capitalism after WW2, while capitalism was doing well. Isn't that a fact that contradicts your marxist claim that capitalism needs unemployment to work?

Marx himself claimed that there are periods when the entire reserve army of labor are put to work. (Capital II, page 361 in the swedish edition.)


I did get this answer:

It’s true that in the aftermath of WWII, unemployment was quite low. I was recently rereading Joan Robinson’s Economic Philosophy (1962), where she mentioned that unemployment in Britain was only 2% and had been for some time. Even the right-wing, she said, was calling for “full employmenrt,” since Marx’s claim (and mine) seem to have been refuted.

I think we can see now that the effect was temporary, due to surging investment after WWII—to rebuild Europe and Japan, to expand the military-industrial complex as the Cold War heated up, to build the interstate highway system in the US, the largest governmental project ever undertaken anywhere, the suburbanization of America that the automobile made possible, etc.

But the good times didn’t last. I would argue that they couldn’t. By the seventies labor was strong, but investment opportunities of such a scale were shrinking—so we got stagflation. Workers had the power to demand—and get—higher wages, which were passed onto consumers, resulting in higher prices. As we know, the capitalist class hates inflation, since it favors borrowers over lenders and capitalists are mostly lenders. We got stagflation, and then Thatcher-Reagan and an all-out assault, largely successful, on organized labor, which included a deliberately engineered recession, the worse since the Great Depression. Discipline reestablished.

Svar från Lars Lindkvist ang. personalkooperativ

Vi skickade några av frågorna från förra bloggposten till Lars Lindkvist. Här är svaren:

-Är det lättare att omvandla personalkooperativ från offentliga bolag än från privata diton?
I princip är det ingen skillnad. Enklast är att starta upp från scratch alltså i nytstartad form. Tankeväckande är att ek.föreningar är den företagsform som ökar mest procentuellt vad gäller nystarter. Allt fler gäller att starta eget tillsammans.

-Fackförbundet SKTF var kritiska mot att tandläkarmottagningarna blev personalkooperativ. Var det av egenintresse, då de anställda nu blir sina egna chefer, och fackförbundens roll som representanter för personalen då kan bli ifrågasatt?
Du har säkert rätt att detta var ett argument. Ett annat var att inte placera flera ägg i samma korg, alltså att både äga och arbeta så att man vid nedskärningar förlorar både insatt kapital och arbete.

-Kan personalkooperativ, t.ex. en skola, ägas av det offentliga? Existerar sådana erfarenheter?
Jag känner inte till något sådant. Däremot kan en skola eller annan offentlig verksamhet drivas som intreprenad, alltså som egen verksamhet och ansvarar för kostnader och intäkter där ev. överskott förvaltas och fördelas bland personalen.

-Vilken support efterfrågar/förväntar sig personalkooperativ från intressenter såsom det offentliga?
Hjälp med pensionsfrågor och övriga anställningsförhållanden såsom i vissa fall en prövotid där tillbakagång kan ske.

-I artikeln jämförs personalkooperativ med landstinget. Känner du till/har du gjort jämförelser mellan arbetarkooperativ och privata företag/avknoppningar?
I min doktorsavhandling "Från medbestämmande till medansvar" studerade jag vad som hände med tre privata företag som övergick till medarbetarägda företag/arbetskooperatv.

Vi återkommer när vi tittat i Lars Lindkvists avhandling.

Frågor angående personalkooperativ

Igår hade vi första studiecirkelsträffen på temat ekonomisk demokrati. Vi började med att diskutera Lars Lindkvists artikel Tänder tillsammans - när landsting inför personalkooperativ som vårdorganisation. Han har kommit fram till att när man i en ekonomisk förening äger sin egen arbetsplats, principen "en anställd, en röst" gäller, man är "medborgare i företaget", så ökar självkänslan och engagemanget blir därefter. Man blir mer motiverad att gå till jobbet.

En hel drös med frågeställningar dök upp under de två högintensiva timmarna:
-Hur fungerar det med karensdagar i personalkooperativ, då egenföretagare har fler karensdagar än lönearbetare?
-Det går ett rykte om att personalkooperativ är missgynnade lagstiftningsvägen. Stämmer det?
-Vad är fackföreningarnas roll i personalkooperativ?
-Fackförbundet SKTF var kritiska mot att tandläkarmottagningarna blev personalkooperativ. Var det av egenintresse, då de anställda nu blir sina egna chefer, och fackförbundens roll som representanter för personalen då kan bli ifrågasatt?
-Hur kommer man överens om löner?
-Kollektivavtalen, gäller de?
-Solidariska lönepolitiken, dvs. lika lön för lika arbete, hur fungerar den mellan olika lönsamma personalkooperativ? Får man istället en "laissez-faire socialism", där lönerna bestäms av tillgång och efterfrågan på yrkeskategorier?
-Vad händer om företaget går dåligt?
-Startkapitalet, var kommer det ifrån?
-Tillfälligt anställda/vikarier, blir de fullvärdiga medborgare i företaget?
-Hur hanterar man den som inte bryr sig? "Relucant entrepeneurs"
-Lindkvist skriver om en missgynnande attityd, och legitimitetsproblematik, gentemot personalkooperativ generellt i samhället. Var kommer den ifrån?
-Gäller det generellt att personalkooperativ har större arbetsrotation?
-Hur hanterar man heterogenitet i yrkeskategorierna? Ju homogenare yrke på arbetsplatsen (t.ex. dagis) desto sannolikare är framgången för att personalen ska fungera väl tillsammans.
-Är det lättare att göra personalkooperativ av offentliga bolag än av privata diton?
-Hur är det med utbrändhet, sjukskrivningar jämfört med vanliga företag? Man engagerar sig mer på företagets väl och ve i ett personalkooperativ, är det bra eller dåligt för hälsan?
-Kan personalkooperati, t.ex. en skola, ägas av det offentliga?
-T.ex. arbetsmiljö, lagstiftningen måste gälla som på vanliga arbetsplatser?
-Hur hanterar man avvikande åsikter (t.ex. s.k. whistleblower-problematik)?
-Vilken support förväntar sig personalkooperativ från intressenter såsom det offentliga?
-Konsumentperspektivet, har Lindkvist undersökt om kunderna/medborgarna är nöjda med att gå till personalkooperativ?
-I artikeln jämför Lindkvist personalkooperativ med landstinget. Det vore intressant att se en jämförelse med privata avknoppningar.

Vi har Lars Lindkvist högt upp på listan på vilka vi skulle vilja bjuda in till Edee-konferensen i höst (se bloggpost nedan).

Till nästa gång (27/4) ska vi ha läst Timbros utvärdering av hur det skulle ha blivit om Rudolf Meidners ursprungliga löntagarfondsförslag skulle ha blivit verklighet.

Edee-konferens i Uppsala sista helgen i september

Den sista helgen i september är det Edee-konferens i Uppsala, där Edee står för ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi. Våran ambition är att initiera en idédebatt om hur vårat samhälle skulle kunna se ut efter kapitalismen, och hur vi kommer dit.

Mer kan man läsa i texten nedan, som vi använde för att äska pengar från Vänsterpartiet centralt och från Uppsala läns distrikt.

Vi vill även behandla frågan om demokratisering av offentliga företag.

Alla som känner att de vill och kan bidra på något sätt är välkomna att höra av sig!

KONFERENS OM EKONOMISK DEMOKRATI OCH EKOLOGISK EKONOMI
Vi ansöker härmed om finansiering för en konferens om ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi. Hösten 2011 önskar vi att arrangera en konferens om ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi i Uppsala. Till konferensen vill vi bjuda in både teoretiker och praktiker i dessa två ämnen, de flesta från Sverige, samt någon från utlandet. Under denna tid väntas en antologi om ekonomisk demokrati, med författare som Bo Rothstein, Torbjörn Tännsjö, Lars Lindkvist m.m. vara färdig. (Anm.: Släppet av boken har nu försenats till nästa vår.)

Syftet med konferensen är i synnerhet att fördjupa och konkretisera våra ekonomiska analyser, hur vi bygger ett demokratiskt, ekologiskt hållbart ekonomiskt system, men också att formulera motioner med politiska förslag som leder samhället i den riktningen. I en tid av ekonomisk kris, samtidigt som nyliberalismen globalt sett är i kris eftersom de saknar tillfredställande förklaringar och lösningar, är det ett guldläge för vänstern att stå för lösningarna. Inte minst eftersom valet nyligen passerat och vi har fyra år på oss att slipa våra argument och vinna nästa val. Under rubriken "Gemensamt ägande och ekonomisk demokrati" i Vänsterpartiets partiprogram står det: "Arbetarägande och konsumentkooperation skall stimuleras genom lagstiftning och skattepolitik." Vi har även skrivit in i vårt partiprogram att vi står på ekologisk grund. Tanken är att dessa texter skall konkretiseras.

I Sverige finns många människor som vantrivs på sina jobb, och den nuvarande regeringen kommer sannolikt inte att vända den trenden. Vårat alternativ, dvs ekonomisk demokrati, förhoppningsvis med det långsiktiga målet att omvandla den privata sektorn till en arbetarkooperativ sektor, kan därför bli en mycket angelägen fråga som går hem hos många om det bara blir mer genomtänkt. Det mesta tyder på att arbetare i arbetarkooperativ både jobbar effektivare, är lyckligare och mår bättre än arbetare i privata företag, och därför bör man fråga sig vad vi ska ha kapitalister till egentligen. En poäng som också kan göras är att full sysselsättning blir ett möjligt mål när den privata sektorn är ersatt eftersom man inte längre behöver hota folk med sparken för att de ska göra ett bra jobb, då arbetarna har ett direkt intresse av att det går bra för kooperativet. Den grundläggande och förödande konflikten mellan arbetsköpare och arbetstagare finns då inte längre.

Frågor som behöver besvaras (i den svenska kontexten) är hur vi skapar förutsättningar för att arbetarkooperativ ska kunna bildas relativt smidigt, hur de ska kunna växa om så behövs, hur de ska undvika att kunna bli uppköpta, samt vilka övriga stödstrukturer som behövs för att den kooperativa sektorn ska kunna växa. Man kan se att överallt där det finns en stor arbetarkooperativ sektor finns även gott om tillgängligt kapital för kooperativen på ett eller annat sätt, så en fråga är vad det finns för möjligheter med att tillgängliggöra kapital här i Sverige.

Samtidigt är det viktigt att fördjupa debatten om hur vi ska utforma en ekonomisk politik som är uthålligt för miljön. Den ekologiska ekonomin är en ekonomisk teori som utgår från att det finns begräsningar i naturen för hur mycket resurser vi kan ta ut från naturen, att hänsyn tas till naturens återhämtningsförmåga. Genom att diskutera ämnet mer och ta tillvara aktuell forskning inom området så kan vi finna fler idéer som Vänsterpartiet kan arbeta för.

Det behövs en idédebatt i partiet om dessa två områden och det kan vara bra att diskutera dem samtidigt, för att få fler idéer för hur den sociala och ekonomiska politiken kan vävas ihop med ett hållbarhetstänkande. Det finns skäl att tro att det skulle vara lättare att driva samhället i en ekologiskt hållbar riktning med en betydande arbetarkooperativ sektor.

Distriktsstyrelsen i Uppsala Län har diskuterat en konferens med detta tema och är positiva. Vi anser att partiet verkligen behöver organisera en konferens om arbetsplatsdemokrati och ekologisk hållbarhet. Vi själva har ingen budget för en så viktig konferens som berör hela partiet. Vi vänder oss därför till partistyrelsen med förhoppning on positivt gensvar. Vi själva är beredda att arbeta med konferensen i Uppsala med många frivilliga och med det som partiet ger oss i uppdrag.

Frågor som konferensen kan ta upp (utöver de ovan nämnda) är exempelvis:
Vilka förslag kan vi inom vänstern formulera som kan leda samhället i socialistisk riktning och som är hållbara?
Hur skaffar vi resurser för att utveckla alternativa företagsformer där arbetare/tjänstemän har makten över det egna arbetet?

Sammanfattning av Gregory K. Dow & Louis Putterman, Why capital suppliers (usually) hire workers: what we know and what we need to know, 2000

Det finns många som felaktigt tänker sig att de som äger produktionsmedlen i ett företag automatiskt har rätt till vinstutdelningen som en del av äganderätten till produktionsmedlen. En bidragande orsak till denna föreställning (som David Ellerman kallar för ”den fundamentala myten om strukturen av äganderätter i en kapitalistisk ekonomi”) är nog att det nästan uteslutande är kapitalet som hyr arbete, men det finns inga lagar inom marknadsekonomier som förhindrar att arbetare hyr kapitalet istället, och om så vore fallet skulle rimligen arbetarna ha rätt till vinsten. Vem som har rätt till vinsten bestäms snarare av förhållandet ”vem som hyr vem”, vilket egentligen handlar om (tysta) överenskommelser snarare än fundamentala rättigheter. Vem som hyr vem är kanske något som avgörs av förhandlingspositioner för arbetare respektive kapitalägare, och om så vore fallet skulle alltså kapitalägarens starkare förhandlingsposition förklara varför det nästan alltid är kapital som hyr arbete, snarare än tvärtom.

Att förstå varför det oftast är kapitalet som hyr arbete är fundamentalt för att kunna hävda att man förstår vad som driver ekonomisk organisering, hävdar Dow & Putterman. Förstår vi detta fenomen är vi betydligt bättre utrustade att förutsäga konsekvenserna av exempelvis lagstiftande av arbetarinflytande i bolagsstyrelser (Tyskland), ge skattesubventioner och andra incitament till företag med vinstdelning till arbetare och/eller arbetarägande (USA), eller lokalt statsstöd till arbetare som vill köpa upp företag det går dåligt för (USA). Syftet med Dow & Puttermans artikel är, som namnet antyder, att ge en koherent överblick av vad man vet om saken (eller visste år 2000, då artikeln skrevs). De ger olika möjliga förklaringar på fenomenet, som antingen baserar sig på incitament för arbete, investeringar eller beslutsfattande. Flera av dessa förklaringar kan alltså alla vara riktiga skäl till fenomenet i olika grad.

Övervakning och incitament för arbete
De tre förklaringar som presenteras här fokuserar på incitament för att göra ett bra jobb samt incitament att övervaka arbetarnas bidrag till vinsten. Om arbetarna ska dela på vinsten uppstår problemet hur den ska fördelas, eftersom vinsten endast avspeglar summan av arbetarnas bidrag snarare än arbetarnas individuella bidrag. Om arbetarna kompenseras för deras kollektiva vinst, är vinsten som en allmänning och ett ”free rider”-problem kan uppstå (dvs att vissa arbetare kan slöa och ändå få vinstandelar, som inte skulle vara nämnvärt högre om de faktiskt arbetade effektivt). Alchian & Demsetz (1972) föreslår att någon bör övervaka arbetarnas individuella bidrag och sätta löner därefter. Detta leder dock till att det blir en allmänning att bli övervakad, eftersom man då får inkomst i proportion till hur bra man jobbar (om man bortser från övervakningens begränsningar). Med andra ord, ingen har incitament att utföra själva övervakningen. Därför föreslår Alchian & Demsetz att övervakaren har rätt till resten av vinsten som blir över efter den individuella lönesättningen. De föreslår också att övervakaren rimligen är samme person som äger kapitalet, eftersom den personen också har incitament av att utrustningen inte missköts, och kan därför övervaka även den saken. Detta skulle alltså implicera att det är naturligt att kapitalisten, i egenskap av övervakare, bör ha rätt till vinsten som blir över efter individuell lönesättning.

Holmstrom (1982) har ett annat förslag på lösning som undanröjer nödvändigheten av övervakning, nämligen att införa en sorts diskontinuitet i vinstutdelningen. Om den totala vinsten visar sig ligga under en överenskommen ”effektiv nivå”, kommer allas vinstandelar ligga betydligt lägre, vilket innebär att de måste avstå från delar av den totala vinsten genom att sluta ett kontrakt med någon utanför produktionen som får dessa eventuella vinstandelar.

Den sista förklaringen på varför inte arbetare hyr kapital handlar om att arbetarna hellre har en fast lön snarare än att få vinstandelar som antas kunna variera kraftigt (vilket innebär att arbetarna är utsatta för risk). Arbetarna kan byta den osäkra inkomsten mot en säker inkomst hos någon som fungerar som försäkrare endast om de överlåter kontrollen över firman till försäkraren, enligt Knight (1964). Detta beror på att den fasta inkomstgarantin eliminerar incitament för arbetarna att göra ett bra jobb. Försäkraren måste följdaktigen övervaka arbetarna för att kunna bestraffa dem om de slappar.

Alla dessa problemformuleringar, tillsammans med deras föreslagna lösningar, förklarar varför någon utanför produktionen skulle kunna lägga beslag på vinsterna och sköta betalningen till arbetarna, men endast Alchian & Demsetz samt Knight antyder varför denna person dessutom måste ha någon form av kontroll över företaget. Den externa kontraktsinnehavaren i Holmstroms modell behöver inget inflytande.

Samtliga förslag har en del problem. Alchian & Demsetz samt Knights förslag ger upphov till att det kan vara lönsamt för övervakaren respektive försäkraren att obefogat insistera att arbetarna är ineffektiva och därmed ge dem lägre betalningar, snarare än att betala dem utifrån observerade insatser. Alchian & Demsetz är oklara på varför arbetarna inte bara kan betala en extern övervakare ett förbestämt pris för en viss nivå av övervakning, med tanke på att arbetarna rimligen själva är medvetna om nivån av övervakning. Det kan dessutom vara så att centraliserad övervakning fungerar sämre än ömsesidig övervakning, vilket ofta är en bieffekt av samarbete mellan arbetskolleger. Även om centraliserad övervakning vore bäst kanske det vore så kostsamt att ömsesidig övervakning är att föredra iallafall. Holmströms lösning kräver ett stort mått av tillit mellan arbetare, eftersom det är mottagligt för fuskande arbetare i maskopi med den externa kontraktsinnehavaren. Om någon arbetare ser till att vinsten ligger under den effektiva nivån genom att lata sig, kan han få en del av kontraktsinnehavarens vinstandelar.

Det verkar dessutom finnas evidens som talar emot dessa resonemang vid första anblick, eller åtminstone gör dem onödiga eftersom de gör en höna av en fjäder. Ömsesidig övervakning samt starka incitament att göra en god arbetsinsats är nämligen allmänt accepterade karaktärsdrag hos arbetarägda företag.
Investering
En annan typ av förklaringar går ut på att arbetare måste bistå med både arbete och kapital för att kunna kontrollera ett företag, eller med andra ord, att ett arbetarstyrt företag också måste vara ett arbetarinvesterat eller arbetarägt företag.

Detta beror på att ett företag av effektivitetsskäl måste äga, snarare än hyra, åtminstone en del av kapitalet som de använder. En orsak är att kostnaderna för att övervaka och förhindra eventuell misskötsel undviks om ägare och användare är densamma. Dessutom kan hyrkostnaden bli väldigt hög om företaget är beroende av en väldigt specifik utrustning. Men extern finansiering av detta kapital är inkompatibelt med att arbetarna styr företaget. Detta beror dels på att det är svårt att få lån om man inte redan har kapital som säkerhet, samt att investerare hellre köper aktier som ger inflytande i företaget, än att köpa företagsobligationer som bara ger vinstandelar.

Om man godtar argumentet att arbetarstyre kräver arbetarfinansiering, så är den kanske mest naturliga hypotesen till varför arbetarstyre är så sällsynt, att arbetarna ofta saknar de nödvändiga tillgångarna att finansiera sina företag. Detta är nog en otillräcklig förklaring åtminstone i USA, där pensioner och privata försäkringar står för en stor del av börsvärdet. En uppenbar, alternativ förklaring är att arbetarna vill undvika risk. Faktum är att investeringsstrategierna hos arbetarnas pensionsfonder ofta är diversifierade, dvs fördelade på flera olika ekonomiska projekt. På detta sätt minskar man inverkan av enstaka, dåliga investeringar.

Ett annat problem kring arbetarägande (av kapital) är det så kallade ”Furubotn-Pejovich horizon”-problemet, som går ut på att det investerade kapitalets förväntade livslängd överstiger den väntade tiden arbetaren kommer att stanna i företaget. Därför tappar arbetarna incitament att investera. Detta problem förvärras ju närmare pensionen arbetarna befinner sig. Mondragon löser detta problem med sitt system av ”internal capital accounts” (ICAs), där arbetarna lånar ut pengar för investering till sitt eget företag, som betalas tillbaka med ränta. Ett problem med ICAs, hävdar Dow & Putterman, är att de inte följer förändringarna i värdet av företagets investeringar. Dow & Putterman påstår vidare, att en väl fungerande medlemskapsmarknad i företaget skulle göra detta, samtidigt som det i sig skulle lösa horizon-problemet. De ger dock inga argument för det i denna artikel, utan fortsätter helt enkelt med att diskutera varför medlemskapsmarknader är så sällsynta (de enda väldokumenterade exemplen med medlemskapsmarknader var, iallafall när artikeln skrevs, plywood-kooperativen i nordvästra USA).

Gemensamma val och beslutsfattande
Den sista typen av förklaringar rör problem kring beslutsfattande i arbetarstyrda företag. Det är lätt att tänka sig att kollektivt beslutsfattande leder till ineffektiva organisationer, men ett arbetarstyrt företag kan vara minst lika hierarkiskt som ett kapitalistiskt företag om arbetarna så önskar. Den enda nödvändiga skillnaden mellan ett kapitalistiskt företag och ett arbetarstyrt företag är att i det förstnämnda väljs bölagsstyrelsen av aktieägarna, medan de väljs av arbetarna i det senare.

Ett problem som kan uppstå är att den valda bolagsstyrelsen inte får någon vägledning om vilka mål företaget ska ha, eftersom arbetarna har olika intressen angående löner, säkerhet, arbetsvillkor, arbetstider, attityder gentemot risk, och så vidare. Andra problem är att det kan vara kostsamt att lösa intressekonflikterna om de löses med förhandlingar. Kostnader kan då uppkomma genom ofullständig information eller den långa tiden det tar att förhandla mellan stora arbetargrupper. Om intressekonflikterna löses genom röstning kan det vanliga problemet med röstcykler uppkomma: antag t.ex. att det finns tre förslag (A,B och C), där en majoritet föredrar A framför B, B framför C, och C framför A. Att lösa denna typ av problem (exempelvis genom att uppskatta inkommande arbetares intressen innan anställning, undvika en stor uppdelning av arbete, skillnader i färdigheter, samt löner) kan också vara kostsamt. Om detta blir för kostsamt blir alternativet att begränsa demokratin, till exempel genom att ha representativ demokrati snarare än direktdemokrati. Att den kollektiva beslutsprocessen är relativt kostsam för arbetarstyrda företag stöds empiriskt av Hansmann (1996) samt Benham & Keefer (1991). Olika strategier för att minska dessa kostnader, samt begränsningar av beslutsrätt till relativt homogena arbetargrupper, brukar observeras i sådana företag.

Enligt Kremer (1997) kan incitamentproblem uppstå om man röstar om inkomstfördelning. Han menar att i företag där skillnaden i färdighet är ojämn (t.ex då medianfärdigheten är lägre än medelfärdigheten) tjänar en majoritet på att göra skillnaderna i lön mindre än skillnaderna i produktivitet. På detta sätt krymper incitamenten att anstränga sig mer, eftersom det är svårt för utomstående att skilja mellan ansträngning och färdighet. Även om ett arbetarstyrt företag skulle kunna åta sig för att inte bete sig på detta sätt i förväg, är det för svårt att befästa de nödvändiga konstitutionella skyddsåtgärderna enligt Kremer. En törn i historien, precis som det är en törn i Alchian & Demsetz historia, är att det finns väldigt lite evidens för att arbetarstyrda företag har incitamentproblem. Generellt pekar empirin åt det motsatta hållet: arbetarstyrda företag kan mycket väl vara mer produktiva än deras kapitalistiska ekvivalenter, generellt sett. Men om Kremers historia fokuserade på rekrytering och kvarhållande av duktiga arbetare, snarare än att fokusera på ansträngning, skulle den kanske kunna stärkas empiriskt.

Studiecirkel

Hej kamrater!

På senaste träffen kom vi fram till att vi ville ha svar på tre frågor:

-Hur ser Mondragons globaliseringsprocess ut? Hur beter dom sig gentemot lönearbetare i exempelvis Polen och Kina (som inte har medlemsstatus)?
-Vad finns det för skydd mot att kooperativ omvandlas till ett kapitalistiskt företag?
-Hur ser processen att bli medlem ut?

Jag har haft svårt att hitta lovande artiklar om detta. Globaliseringen verkar beskrivas endel här,
men den verkar lite gammal dock.

Baxi partnership har en "trust", som äger 51% av kooperativets röster, och som automatiskt röstar nej mot alla förslag av omvandling. David Erdal har jobbat där, och har jobbat i kina, sydafrika osv. med arbetarägda företag i flera decennier. han kommer snart ut med en bok jag vill läsa, dock lyckades jag inte hitta några nya artiklar av honom..

och angående medlemsprocessen, jag hittade detta:
''All new workers in the Basque Country start with a six to twelve month trial period. If they demonstrate that they are good workers and accept the cooperative system, they can become a member by investing about one year's salary – they can get a bank loan to pay this over 36 months at 3.7% interest. But the benefits of being a cooperative member are impressive. For €30 per month, all members and their families get full health coverage. For €15 per month, members can send their children to the best private school, which is also run as a cooperative. There is subsidized housing, and, most important, they have job security for life! If for any reason their cooperative needs to layoff workers, they will be transferred to another cooperative. Of the 120 cooperatives, only 12 of them lost money last year, and a total of 110 workers had to be relocated to other co-ops.''
av följande skäggmiffo.


Nåja, tills dess att jag (eller någon annan) hittar schyssta artiklar som berör dessa saker, yrkar jag för att vi läser denna artikel till nästa gång.
(Jag tycker den verkar intressant, den är rätt teoretisk men den tar bland annat upp internal capital accounts (ICAs) som är en viktig del av mondragon.)

Nästa träff är alltså på onsdag, den 3e november kl. 18.00 i V-lokalen.

Mvh /Johannes

Studiecirkel i V-regi i Uppsala

Vänsterpartiet i Uppsala anordnar en studiecirkel på temat ekonomisk demokrati.

David Schweickart visar här på de grundläggande byggstenarna för hur ett sådant ekonomiskt system skulle kunna se ut.

Bo Rothstein har också skrivit om ekonomisk demokrati i olika sammanhang, bland annat här. Denna text kommer att behandlas på första träffen.

Tid och plats: Imorgon tisdag den 12/10 klockan 18 i V-lokalen på Vretgränd 18, 3 tr.

Välkomna!