Vi skickade några av frågorna från förra bloggposten till Lars Lindkvist. Här är svaren:
-Är det lättare att omvandla personalkooperativ från offentliga bolag än från privata diton?
I princip är det ingen skillnad. Enklast är att starta upp från scratch alltså i nytstartad form. Tankeväckande är att ek.föreningar är den företagsform som ökar mest procentuellt vad gäller nystarter. Allt fler gäller att starta eget tillsammans.
-Fackförbundet SKTF var kritiska mot att tandläkarmottagningarna blev personalkooperativ. Var det av egenintresse, då de anställda nu blir sina egna chefer, och fackförbundens roll som representanter för personalen då kan bli ifrågasatt?
Du har säkert rätt att detta var ett argument. Ett annat var att inte placera flera ägg i samma korg, alltså att både äga och arbeta så att man vid nedskärningar förlorar både insatt kapital och arbete.
-Kan personalkooperativ, t.ex. en skola, ägas av det offentliga? Existerar sådana erfarenheter?
Jag känner inte till något sådant. Däremot kan en skola eller annan offentlig verksamhet drivas som intreprenad, alltså som egen verksamhet och ansvarar för kostnader och intäkter där ev. överskott förvaltas och fördelas bland personalen.
-Vilken support efterfrågar/förväntar sig personalkooperativ från intressenter såsom det offentliga?
Hjälp med pensionsfrågor och övriga anställningsförhållanden såsom i vissa fall en prövotid där tillbakagång kan ske.
-I artikeln jämförs personalkooperativ med landstinget. Känner du till/har du gjort jämförelser mellan arbetarkooperativ och privata företag/avknoppningar?
I min doktorsavhandling "Från medbestämmande till medansvar" studerade jag vad som hände med tre privata företag som övergick till medarbetarägda företag/arbetskooperatv.
Vi återkommer när vi tittat i Lars Lindkvists avhandling.
