Det finns många som felaktigt tänker sig att de som äger produktionsmedlen i ett företag automatiskt har rätt till vinstutdelningen som en del av äganderätten till produktionsmedlen. En bidragande orsak till denna föreställning (som David Ellerman kallar för ”den fundamentala myten om strukturen av äganderätter i en kapitalistisk ekonomi”) är nog att det nästan uteslutande är kapitalet som hyr arbete, men det finns inga lagar inom marknadsekonomier som förhindrar att arbetare hyr kapitalet istället, och om så vore fallet skulle rimligen arbetarna ha rätt till vinsten. Vem som har rätt till vinsten bestäms snarare av förhållandet ”vem som hyr vem”, vilket egentligen handlar om (tysta) överenskommelser snarare än fundamentala rättigheter. Vem som hyr vem är kanske något som avgörs av förhandlingspositioner för arbetare respektive kapitalägare, och om så vore fallet skulle alltså kapitalägarens starkare förhandlingsposition förklara varför det nästan alltid är kapital som hyr arbete, snarare än tvärtom.
Att förstå varför det oftast är kapitalet som hyr arbete är fundamentalt för att kunna hävda att man förstår vad som driver ekonomisk organisering, hävdar Dow & Putterman. Förstår vi detta fenomen är vi betydligt bättre utrustade att förutsäga konsekvenserna av exempelvis lagstiftande av arbetarinflytande i bolagsstyrelser (Tyskland), ge skattesubventioner och andra incitament till företag med vinstdelning till arbetare och/eller arbetarägande (USA), eller lokalt statsstöd till arbetare som vill köpa upp företag det går dåligt för (USA). Syftet med Dow & Puttermans artikel är, som namnet antyder, att ge en koherent överblick av vad man vet om saken (eller visste år 2000, då artikeln skrevs). De ger olika möjliga förklaringar på fenomenet, som antingen baserar sig på incitament för arbete, investeringar eller beslutsfattande. Flera av dessa förklaringar kan alltså alla vara riktiga skäl till fenomenet i olika grad.
Övervakning och incitament för arbete
De tre förklaringar som presenteras här fokuserar på incitament för att göra ett bra jobb samt incitament att övervaka arbetarnas bidrag till vinsten. Om arbetarna ska dela på vinsten uppstår problemet hur den ska fördelas, eftersom vinsten endast avspeglar summan av arbetarnas bidrag snarare än arbetarnas individuella bidrag. Om arbetarna kompenseras för deras kollektiva vinst, är vinsten som en allmänning och ett ”free rider”-problem kan uppstå (dvs att vissa arbetare kan slöa och ändå få vinstandelar, som inte skulle vara nämnvärt högre om de faktiskt arbetade effektivt). Alchian & Demsetz (1972) föreslår att någon bör övervaka arbetarnas individuella bidrag och sätta löner därefter. Detta leder dock till att det blir en allmänning att bli övervakad, eftersom man då får inkomst i proportion till hur bra man jobbar (om man bortser från övervakningens begränsningar). Med andra ord, ingen har incitament att utföra själva övervakningen. Därför föreslår Alchian & Demsetz att övervakaren har rätt till resten av vinsten som blir över efter den individuella lönesättningen. De föreslår också att övervakaren rimligen är samme person som äger kapitalet, eftersom den personen också har incitament av att utrustningen inte missköts, och kan därför övervaka även den saken. Detta skulle alltså implicera att det är naturligt att kapitalisten, i egenskap av övervakare, bör ha rätt till vinsten som blir över efter individuell lönesättning.
Holmstrom (1982) har ett annat förslag på lösning som undanröjer nödvändigheten av övervakning, nämligen att införa en sorts diskontinuitet i vinstutdelningen. Om den totala vinsten visar sig ligga under en överenskommen ”effektiv nivå”, kommer allas vinstandelar ligga betydligt lägre, vilket innebär att de måste avstå från delar av den totala vinsten genom att sluta ett kontrakt med någon utanför produktionen som får dessa eventuella vinstandelar.
Den sista förklaringen på varför inte arbetare hyr kapital handlar om att arbetarna hellre har en fast lön snarare än att få vinstandelar som antas kunna variera kraftigt (vilket innebär att arbetarna är utsatta för risk). Arbetarna kan byta den osäkra inkomsten mot en säker inkomst hos någon som fungerar som försäkrare endast om de överlåter kontrollen över firman till försäkraren, enligt Knight (1964). Detta beror på att den fasta inkomstgarantin eliminerar incitament för arbetarna att göra ett bra jobb. Försäkraren måste följdaktigen övervaka arbetarna för att kunna bestraffa dem om de slappar.
Alla dessa problemformuleringar, tillsammans med deras föreslagna lösningar, förklarar varför någon utanför produktionen skulle kunna lägga beslag på vinsterna och sköta betalningen till arbetarna, men endast Alchian & Demsetz samt Knight antyder varför denna person dessutom måste ha någon form av kontroll över företaget. Den externa kontraktsinnehavaren i Holmstroms modell behöver inget inflytande.
Samtliga förslag har en del problem. Alchian & Demsetz samt Knights förslag ger upphov till att det kan vara lönsamt för övervakaren respektive försäkraren att obefogat insistera att arbetarna är ineffektiva och därmed ge dem lägre betalningar, snarare än att betala dem utifrån observerade insatser. Alchian & Demsetz är oklara på varför arbetarna inte bara kan betala en extern övervakare ett förbestämt pris för en viss nivå av övervakning, med tanke på att arbetarna rimligen själva är medvetna om nivån av övervakning. Det kan dessutom vara så att centraliserad övervakning fungerar sämre än ömsesidig övervakning, vilket ofta är en bieffekt av samarbete mellan arbetskolleger. Även om centraliserad övervakning vore bäst kanske det vore så kostsamt att ömsesidig övervakning är att föredra iallafall. Holmströms lösning kräver ett stort mått av tillit mellan arbetare, eftersom det är mottagligt för fuskande arbetare i maskopi med den externa kontraktsinnehavaren. Om någon arbetare ser till att vinsten ligger under den effektiva nivån genom att lata sig, kan han få en del av kontraktsinnehavarens vinstandelar.
Det verkar dessutom finnas evidens som talar emot dessa resonemang vid första anblick, eller åtminstone gör dem onödiga eftersom de gör en höna av en fjäder. Ömsesidig övervakning samt starka incitament att göra en god arbetsinsats är nämligen allmänt accepterade karaktärsdrag hos arbetarägda företag.
Investering
En annan typ av förklaringar går ut på att arbetare måste bistå med både arbete och kapital för att kunna kontrollera ett företag, eller med andra ord, att ett arbetarstyrt företag också måste vara ett arbetarinvesterat eller arbetarägt företag.
Detta beror på att ett företag av effektivitetsskäl måste äga, snarare än hyra, åtminstone en del av kapitalet som de använder. En orsak är att kostnaderna för att övervaka och förhindra eventuell misskötsel undviks om ägare och användare är densamma. Dessutom kan hyrkostnaden bli väldigt hög om företaget är beroende av en väldigt specifik utrustning. Men extern finansiering av detta kapital är inkompatibelt med att arbetarna styr företaget. Detta beror dels på att det är svårt att få lån om man inte redan har kapital som säkerhet, samt att investerare hellre köper aktier som ger inflytande i företaget, än att köpa företagsobligationer som bara ger vinstandelar.
Om man godtar argumentet att arbetarstyre kräver arbetarfinansiering, så är den kanske mest naturliga hypotesen till varför arbetarstyre är så sällsynt, att arbetarna ofta saknar de nödvändiga tillgångarna att finansiera sina företag. Detta är nog en otillräcklig förklaring åtminstone i USA, där pensioner och privata försäkringar står för en stor del av börsvärdet. En uppenbar, alternativ förklaring är att arbetarna vill undvika risk. Faktum är att investeringsstrategierna hos arbetarnas pensionsfonder ofta är diversifierade, dvs fördelade på flera olika ekonomiska projekt. På detta sätt minskar man inverkan av enstaka, dåliga investeringar.
Ett annat problem kring arbetarägande (av kapital) är det så kallade ”Furubotn-Pejovich horizon”-problemet, som går ut på att det investerade kapitalets förväntade livslängd överstiger den väntade tiden arbetaren kommer att stanna i företaget. Därför tappar arbetarna incitament att investera. Detta problem förvärras ju närmare pensionen arbetarna befinner sig. Mondragon löser detta problem med sitt system av ”internal capital accounts” (ICAs), där arbetarna lånar ut pengar för investering till sitt eget företag, som betalas tillbaka med ränta. Ett problem med ICAs, hävdar Dow & Putterman, är att de inte följer förändringarna i värdet av företagets investeringar. Dow & Putterman påstår vidare, att en väl fungerande medlemskapsmarknad i företaget skulle göra detta, samtidigt som det i sig skulle lösa horizon-problemet. De ger dock inga argument för det i denna artikel, utan fortsätter helt enkelt med att diskutera varför medlemskapsmarknader är så sällsynta (de enda väldokumenterade exemplen med medlemskapsmarknader var, iallafall när artikeln skrevs, plywood-kooperativen i nordvästra USA).
Gemensamma val och beslutsfattande
Den sista typen av förklaringar rör problem kring beslutsfattande i arbetarstyrda företag. Det är lätt att tänka sig att kollektivt beslutsfattande leder till ineffektiva organisationer, men ett arbetarstyrt företag kan vara minst lika hierarkiskt som ett kapitalistiskt företag om arbetarna så önskar. Den enda nödvändiga skillnaden mellan ett kapitalistiskt företag och ett arbetarstyrt företag är att i det förstnämnda väljs bölagsstyrelsen av aktieägarna, medan de väljs av arbetarna i det senare.
Ett problem som kan uppstå är att den valda bolagsstyrelsen inte får någon vägledning om vilka mål företaget ska ha, eftersom arbetarna har olika intressen angående löner, säkerhet, arbetsvillkor, arbetstider, attityder gentemot risk, och så vidare. Andra problem är att det kan vara kostsamt att lösa intressekonflikterna om de löses med förhandlingar. Kostnader kan då uppkomma genom ofullständig information eller den långa tiden det tar att förhandla mellan stora arbetargrupper. Om intressekonflikterna löses genom röstning kan det vanliga problemet med röstcykler uppkomma: antag t.ex. att det finns tre förslag (A,B och C), där en majoritet föredrar A framför B, B framför C, och C framför A. Att lösa denna typ av problem (exempelvis genom att uppskatta inkommande arbetares intressen innan anställning, undvika en stor uppdelning av arbete, skillnader i färdigheter, samt löner) kan också vara kostsamt. Om detta blir för kostsamt blir alternativet att begränsa demokratin, till exempel genom att ha representativ demokrati snarare än direktdemokrati. Att den kollektiva beslutsprocessen är relativt kostsam för arbetarstyrda företag stöds empiriskt av Hansmann (1996) samt Benham & Keefer (1991). Olika strategier för att minska dessa kostnader, samt begränsningar av beslutsrätt till relativt homogena arbetargrupper, brukar observeras i sådana företag.
Enligt Kremer (1997) kan incitamentproblem uppstå om man röstar om inkomstfördelning. Han menar att i företag där skillnaden i färdighet är ojämn (t.ex då medianfärdigheten är lägre än medelfärdigheten) tjänar en majoritet på att göra skillnaderna i lön mindre än skillnaderna i produktivitet. På detta sätt krymper incitamenten att anstränga sig mer, eftersom det är svårt för utomstående att skilja mellan ansträngning och färdighet. Även om ett arbetarstyrt företag skulle kunna åta sig för att inte bete sig på detta sätt i förväg, är det för svårt att befästa de nödvändiga konstitutionella skyddsåtgärderna enligt Kremer. En törn i historien, precis som det är en törn i Alchian & Demsetz historia, är att det finns väldigt lite evidens för att arbetarstyrda företag har incitamentproblem. Generellt pekar empirin åt det motsatta hållet: arbetarstyrda företag kan mycket väl vara mer produktiva än deras kapitalistiska ekvivalenter, generellt sett. Men om Kremers historia fokuserade på rekrytering och kvarhållande av duktiga arbetare, snarare än att fokusera på ansträngning, skulle den kanske kunna stärkas empiriskt.
