1) Enligt Kevin Bales finns det 27 miljoner slavar i världen idag. Inte ens i Sverige är helt fritt från slaveri. Med tanke på de thailändska bärplockarna, som gick tomhänta i de svenska skogarna i fjol, är kanske inte uppgiften så sensationell som det först kan tyckas.
2) Enligt UNESCO tvingas 150 miljoner barn arbeta idag.
Våran konsumtion är ofta fantastiskt billig av en anledning.
Rättvisemärkt är ett bra alternativ, 1.5 miljoner arbetare i Syd har fått det bättre.
Men Rättvisemärkt räcker inte, jämför siffrorna ovan. Det krävs politisk styrning. Naturligtvis är det allra bästa och effektivaste om kampen för bättre arbetsvillkor är framgångsrik i Syd. Bland annat så har Brasilien under Lula förbjudit barnarbete. Men vi kan även i Nord styra vår konsumtion mot sjyssta varor:
1) Straffbeskatta (eller "straffbemomsa") varor som inte är garanterat sjysst producerade.
2) Sänk momsen för rättvisemärkt produktion.
Man kan tycka att konsumtion av slaverivaror borde förbjudas helt och hållet. Jag håller naturligtvis med i princip. Det skulle krävas en kostsam byråkratisk kontroll av produktionen i Syd. Om en sådan idé skulle få fäste så skulle jag stödja den.
Vad sägs om devisen:
Free trade för fair trade!
2010-04-02
2010-02-12
Om arbetsrotation
Det är av godo om chefen städar lite och städerskan chefar lite. Helt enkelt för att vi skulle förstå varann lite bättre om vi delar erfarenheter.
Fordismens specialisering av arbetsuppgifterna, där arbetaren typiskt drar i en skruv hela dagarna, är djupt omänsklig. Arbetaren blir en utbytbar kugge i maskineriet. Toyota har förstått att det är bättre, även för företaget, om man roterar arbetsuppgifterna. Arbetaren får en helhetsbild av produktionen. Om någon blir sjuk kan kollegorna enkelt ta över arbetsuppgifterna. Däremot ingår inte chefen i arbetsrotationen hos Toyota tyvärr.
Robert Pirsig har vältaligt argumenterat emot att man ska lämna in motorcykeln till specialister (verkstaden), och istället mecka själv, i boken Zen och konsten att sköta en motorcykel. Man blir helt enkelt mer mänska av att vara generalist, d.v.s. göra lite av varje. Man ska faktiskt återuppfinna hjulet igen och igen. Jag lappar mina jeans själv, även om skräddaren hade gjort det bättre. Men nu är de mina jeans.
Som med allting så kan man ju vända på steken också. Alla kan inte utföra hjärnkirurgi. Men man skulle kunna utbilda fler hjärnkirurger så de skulle ha tid att "städa lite" också. Jag är civilingenjör i teknisk fysik, i forskningen har mina arbetsuppgifter varit typ som nedan. Jag kan alltså glatt kalla mig för generalist.
i) Tillverka deutererat väteklorid (kemist).
ii) Tillverka spänningsdelardosor för en spektrometer (elektriker).
iii) Programmera ett datainsamlingsprogram för en spektrometer (dataprogrammerare).
iv) Förstå och förklara Schrödingerekvationen för ett elektroniskt tvånivå-system (kvantmekaniker).
v) Undervisa i molekylfysik (lärare).
vi) Bygga en optisk utrustning för pulsmodulering av ultrasnabba laserpulser (laserfysiker).
vii) Bygga en vakuumkammare (cad-designer och ingenjör).
viii) Inköp av varor i miljonklassen (ekonomisk administratör).
ix) Organisera konferens (sekreterare).
x) Städa undan efter mig (städare).
xi) Söka forskningspengar (försäljare).
xii) Spela gitarr på disputationsfester (musiker).
xiii) Delta i beslut om nästa experiment (chef).
Fordismens specialisering av arbetsuppgifterna, där arbetaren typiskt drar i en skruv hela dagarna, är djupt omänsklig. Arbetaren blir en utbytbar kugge i maskineriet. Toyota har förstått att det är bättre, även för företaget, om man roterar arbetsuppgifterna. Arbetaren får en helhetsbild av produktionen. Om någon blir sjuk kan kollegorna enkelt ta över arbetsuppgifterna. Däremot ingår inte chefen i arbetsrotationen hos Toyota tyvärr.
Robert Pirsig har vältaligt argumenterat emot att man ska lämna in motorcykeln till specialister (verkstaden), och istället mecka själv, i boken Zen och konsten att sköta en motorcykel. Man blir helt enkelt mer mänska av att vara generalist, d.v.s. göra lite av varje. Man ska faktiskt återuppfinna hjulet igen och igen. Jag lappar mina jeans själv, även om skräddaren hade gjort det bättre. Men nu är de mina jeans.
Som med allting så kan man ju vända på steken också. Alla kan inte utföra hjärnkirurgi. Men man skulle kunna utbilda fler hjärnkirurger så de skulle ha tid att "städa lite" också. Jag är civilingenjör i teknisk fysik, i forskningen har mina arbetsuppgifter varit typ som nedan. Jag kan alltså glatt kalla mig för generalist.
i) Tillverka deutererat väteklorid (kemist).
ii) Tillverka spänningsdelardosor för en spektrometer (elektriker).
iii) Programmera ett datainsamlingsprogram för en spektrometer (dataprogrammerare).
iv) Förstå och förklara Schrödingerekvationen för ett elektroniskt tvånivå-system (kvantmekaniker).
v) Undervisa i molekylfysik (lärare).
vi) Bygga en optisk utrustning för pulsmodulering av ultrasnabba laserpulser (laserfysiker).
vii) Bygga en vakuumkammare (cad-designer och ingenjör).
viii) Inköp av varor i miljonklassen (ekonomisk administratör).
ix) Organisera konferens (sekreterare).
x) Städa undan efter mig (städare).
xi) Söka forskningspengar (försäljare).
xii) Spela gitarr på disputationsfester (musiker).
xiii) Delta i beslut om nästa experiment (chef).
2009-12-09
Equality Trust- Ett bättre Gapminder
Hans Rosling är fantastiskt inspirerande med sitt Gapminder, där han med FN-statistik visar på hur världens länder utvecklas. Man kan oxå göra sina egna grafer. Men jag har saknat den sociala dimensionen. Jag har bott i Brasilien, där det är ojämlikt och mycket mord, och i Sverige, där det är jämlikt och lite mord. En sådan graf ville jag länge göra själv, men Gapminder har inte nödvändiga data.
Nu finns det en bok som kommer ut på svenska i januari som heter Jämlikhetsanden.
På hemsidan The Equality Trust kan man se ett otal exempel på att jämlika samhällen är bättre för alla. Morden minskar, barns välfärd ökar, fysisk och mental hälsa ökar. Och så vidare.
”Det är långtgående slutsatser författarna drar, men bevisen, som är smärtsamt tydligt framlagda, är svåra att säga emot.”, muttrar The Economist...
Det vore guld med ett samarbete mellan Gapminder och The Equality Trust. Det är bara att hoppas att den rödgröna oppositionen gör det mesta möjliga av informationen.
2009-11-05
Konflikten
Det är konflikten, inte samförstånd och konsensus, som gör att meningsmotståndare får insikter, såväl om sin egen som motståndarens ideologi. Dessa tankar kommer från Alexis de Tocqueville, som var en av huvudförfattarna till USAs konstitution.
Det är en näst intill omöjligt svår konst att argumentera så att diskussionen blir verkligt konstruktiv. Jag är själv usel på det. Det krävs en kall hjärna och ett stort hjärta. Den kalla hjärnan krävs för att lyssna på motståndarens argumentering och verkligen ta till sig vad hon säger, inte bara vad man tror att hon säger. Det stora hjärtat krävs för att inse att meningsmotståndare typiskt är lika stora humanister som en själv. Det är lätt hänt att automatiskt avfärda en meningsmotståndare med tillmälen som populist, lögnare, köpt eller nyttig idiot. Några tips i detta sammanhang följer här.
För talaren:
Tvinga dig själv att tala lågmält. Det vanliga annars är att bli mer högröstad när diskussionen hettar till. Andas djupare ju intressantare diskussionen ter sig. Citera aldrig andras negativa uppfattningar om meningsmotståndaren. Försök att undvika citat av böcker och liknande i direkttal, utom när det är nödvändigt. Det förvirrar normalt bara meningsmotståndaren och får henne att känna sig underlägsen. Tala ur hjärtat, med den kalla hjärnan påslagen. Var försiktig med ironier och provokationer när det hettar till i en politisk diskussion. Ironi måste läsas mellan raderna. Undantaget för provokationer och liknande är när du inte bryr dig om du bränner broar för gott. Alternativt så är du säker på att den ömsesidiga respekten återfinner sig efter den ofelbara förbittringen. Försök alltid att formulera dig med betraktarens glasögon på. För att en verklig dialog ska komma till stånd krävs det att båda parter använder samma språkbruk. Meningsfränder förstår ofta redan din tankegång. Hos dem behöver du inte bli ytterligare bekräftad. Lägg inte ord i mun. Var försiktig med att säga åt henne vad hon ska göra, säga eller tänka på. En klassiker är ”men kan du inte se det ur mitt perspektiv”. Försök att se saken ur hennes perspektiv istället.
Om du får henne svarslös blir du antagligen nöjd. Tänk då på att det antagligen är för att hon har tröttnat på att diskutera med dig.
För lyssnaren:
Lyssna på vad hon säger. Normalt tänker man mer på vad man ska säga härnäst. Låt henne tala till punkt. Vänta gärna några ögonblick med att svara. Kanske hade hon inte talat färdigt än? Har du egentligen något mer av värde att tillägga för tillfället? Läs aldrig mellan raderna. Ignorera ironier och skämt. När hon säger en sak du inte har tänkt på, tacka då för hennes bidrag till din bättre förståelse. När någon påpekar att du upprepar dig själv, är dryg, använder dig av floskler, saknar självdistans eller talar så att ingen förstår vad du säger, tacka då för upplysningen.
För båda:
Det är frågan, inte svaret, som ger svaret på frågan.
Det är en näst intill omöjligt svår konst att argumentera så att diskussionen blir verkligt konstruktiv. Jag är själv usel på det. Det krävs en kall hjärna och ett stort hjärta. Den kalla hjärnan krävs för att lyssna på motståndarens argumentering och verkligen ta till sig vad hon säger, inte bara vad man tror att hon säger. Det stora hjärtat krävs för att inse att meningsmotståndare typiskt är lika stora humanister som en själv. Det är lätt hänt att automatiskt avfärda en meningsmotståndare med tillmälen som populist, lögnare, köpt eller nyttig idiot. Några tips i detta sammanhang följer här.
För talaren:
Tvinga dig själv att tala lågmält. Det vanliga annars är att bli mer högröstad när diskussionen hettar till. Andas djupare ju intressantare diskussionen ter sig. Citera aldrig andras negativa uppfattningar om meningsmotståndaren. Försök att undvika citat av böcker och liknande i direkttal, utom när det är nödvändigt. Det förvirrar normalt bara meningsmotståndaren och får henne att känna sig underlägsen. Tala ur hjärtat, med den kalla hjärnan påslagen. Var försiktig med ironier och provokationer när det hettar till i en politisk diskussion. Ironi måste läsas mellan raderna. Undantaget för provokationer och liknande är när du inte bryr dig om du bränner broar för gott. Alternativt så är du säker på att den ömsesidiga respekten återfinner sig efter den ofelbara förbittringen. Försök alltid att formulera dig med betraktarens glasögon på. För att en verklig dialog ska komma till stånd krävs det att båda parter använder samma språkbruk. Meningsfränder förstår ofta redan din tankegång. Hos dem behöver du inte bli ytterligare bekräftad. Lägg inte ord i mun. Var försiktig med att säga åt henne vad hon ska göra, säga eller tänka på. En klassiker är ”men kan du inte se det ur mitt perspektiv”. Försök att se saken ur hennes perspektiv istället.
Om du får henne svarslös blir du antagligen nöjd. Tänk då på att det antagligen är för att hon har tröttnat på att diskutera med dig.
För lyssnaren:
Lyssna på vad hon säger. Normalt tänker man mer på vad man ska säga härnäst. Låt henne tala till punkt. Vänta gärna några ögonblick med att svara. Kanske hade hon inte talat färdigt än? Har du egentligen något mer av värde att tillägga för tillfället? Läs aldrig mellan raderna. Ignorera ironier och skämt. När hon säger en sak du inte har tänkt på, tacka då för hennes bidrag till din bättre förståelse. När någon påpekar att du upprepar dig själv, är dryg, använder dig av floskler, saknar självdistans eller talar så att ingen förstår vad du säger, tacka då för upplysningen.
För båda:
Det är frågan, inte svaret, som ger svaret på frågan.
2009-09-11
Frihetlig skatteväxling
Man skulle kunna använda skatter som styrmedel för att fasa ut kapitalistisk produktion, på samma sätt som man använder
gröna skatter för att fasa ut produktion som är miljöfarlig. Gröna skatter är kravmärkningens motsvarighet i den politiska sfären. Rättvisemärkningens motsvarighet skulle då vara frihetliga skatter.
De svarta skatterna skulle vara av tvåstegskaraktär. Omärkt produktion kommer att vara belastad med den högsta skattenivån. Jag förstår inte hur någon som kallar sig humanist kan rättfärdiga varför omärkt produktion, vilket inkluderar utnyttjande av barnarbetare, ska konkurrera på lika villkor som rättvisemärkt produktion. Denna skattesats är tänkt att fasa ut produktion som uppenbart strider mot grundläggande mänskliga värderingar. Rättvisemärkningen kommer att ha en lägre skattesats. Ekonomiskt demokratisk (arbetarägd) produktion kommer att vara skattebefriad.
Rättvisemärkningen kommer att utföras av en demokratiskt kontrollerad myndighet kallad producentverket, analogt med konsumentverket.
Skatteinkomsterna skulle till exempel kunna gå till att sänka skatten på arbete, såsom är fallet med grön skatteväxling.
Faktum är att arbetarägda företag hade avdragsrätt i Reagans USA på åttiotalet. Det var en okontroversiell fråga. Det är klart att det är bra om arbetarna kan styra över sina egna arbetsliv! I Sverige däremot har ekonomisk demokrati varit en stendöd fråga sedan löntagarfonderna, vilka inte bidrog till att frihetskänslan ökade speciellt mycket bland Sveriges arbetare. Den svenska kapitalismen satt kvar i orubbat bo. Meningsmotståndarna till ekonomiska demokrater var ruskigt bra på att mota olle i grind.
Om man accepterar gröna men inte frihetliga skatter sätter man miljön framför människan. Om man kallar sig för humanist borde prioriteringen snarare vara den omvända.
På Socialism.nu pågår diskussionen. Där är det lite mer action än i kommentatorstrådarna på min blogg...
2009-06-04
2009-04-06
Bokrecension
After Capitalism av David Schweickart
Vi inom vänstern är bra på att veta vad vi inte vill. Kapitalismen är ett rött skynke för oss, framförallt p.g.a. de extrema skillnaderna i inkomster och förmögenheter som den medför. Däremot är vi oftast mindre bra på att formulera alternativ. Ett kapitalistiskt mantra som myntades av Margaret Thatcher är: There Is No Alternative, TINA. Alltså att kapitalismen är det enda systemet som är förenligt med demokrati och frihetliga värden. Hade Thatcher rätt? Att den centralstyrda kommandoekonomin, som den såg ut i det forna östblocket, inte är något seriöst alternativ längre är väl de flesta överens om. David Schweickart, professor i psykologi i Chicago, har tagit på sig utmaningen att skissa på en solidarisk värld bortom kapitalismen, senast i boken After Capitalism. Han kallar systemet för Ekonomisk Demokrati. I dagens värld är vi bemyndigade att rösta fram regeringar medan i fallet företagsledningar är vi omyndigförklarade. Istället är det aktieägarna som med ekonomiska muskler kan köpa sig makten över produktionsmedlen. Det vill Schweickart ändra på. Arbetarna ska i arbetarråd kunna rösta fram företagsledningar i storföretag medan småföretag ska styras direktdemokratiskt.
Att stora arbetarägda företag kan fungera i praktiken är MCC, Mondragon Corporación Cooperativa, ett företagskooperativ i Baskien i Spanien, ett framgångsrikt exempel på. Det grundades 1943 och producerar idag allt från jordbruksprodukter till industrirobotar. Företaget har idag två forskningscentra, ett antal utbildningscentra, en bank, m.m. Sammanlagt är det över femtiotusen arbetare aktiva i företagskomplexet.
Schweickart vill att arbetarägda företag konkurrerar på en marknad där konsumenter och företag optimerar produktionen med hjälp av utbud och efterfrågan. Han föreslår att ett demokratiskt valt råd delar ut skattepengar till företag som har behov av investeringskapital. Det är alltså skillnad på en kapitalistisk marknad och en demokratiskt styrd dito. Marknad och kapitalism är inga synonymer.
Schweickart argumenterar för att staten ska ge ekonomiskt och tekniskt stöd åt företag som ombildas till att vara arbetarägda. Vidare föreslår han att staten ska hjälpa till att köpa upp företag när det är finansiellt möjligt för att sedan ge kontrollen till arbetarna. Detta är oftast möjligt när företaget är i finansiell kris och aktien billig. Risken är alltså stor att pengar går förlorade. Samtidigt är en konkurs av skada för samhället, varför det allmännas stöd borde vara stort för en sådan investering.
Sammantaget är David Schweickarts bok After Capitalism det bästa jag läst på temat alternativ till kapitalismen. Den inger hopp i dessa tider av TINA. Samtidigt är det en realistisk vision. Konstigt nog har den inte översatts till så många språk. En svensk version saknas till exempel. Kan det vara för att diskussionen om ekonomisk demokrati fortfarande är tabubelagd sedan striden om löntagarfonderna för drygt tjugo år sedan? Vi inom vänstern borde ha självförtroende nog att återinföra begreppet ekonomisk demokrati på dagordningen.
Vi inom vänstern är bra på att veta vad vi inte vill. Kapitalismen är ett rött skynke för oss, framförallt p.g.a. de extrema skillnaderna i inkomster och förmögenheter som den medför. Däremot är vi oftast mindre bra på att formulera alternativ. Ett kapitalistiskt mantra som myntades av Margaret Thatcher är: There Is No Alternative, TINA. Alltså att kapitalismen är det enda systemet som är förenligt med demokrati och frihetliga värden. Hade Thatcher rätt? Att den centralstyrda kommandoekonomin, som den såg ut i det forna östblocket, inte är något seriöst alternativ längre är väl de flesta överens om. David Schweickart, professor i psykologi i Chicago, har tagit på sig utmaningen att skissa på en solidarisk värld bortom kapitalismen, senast i boken After Capitalism. Han kallar systemet för Ekonomisk Demokrati. I dagens värld är vi bemyndigade att rösta fram regeringar medan i fallet företagsledningar är vi omyndigförklarade. Istället är det aktieägarna som med ekonomiska muskler kan köpa sig makten över produktionsmedlen. Det vill Schweickart ändra på. Arbetarna ska i arbetarråd kunna rösta fram företagsledningar i storföretag medan småföretag ska styras direktdemokratiskt.
Att stora arbetarägda företag kan fungera i praktiken är MCC, Mondragon Corporación Cooperativa, ett företagskooperativ i Baskien i Spanien, ett framgångsrikt exempel på. Det grundades 1943 och producerar idag allt från jordbruksprodukter till industrirobotar. Företaget har idag två forskningscentra, ett antal utbildningscentra, en bank, m.m. Sammanlagt är det över femtiotusen arbetare aktiva i företagskomplexet.
Schweickart vill att arbetarägda företag konkurrerar på en marknad där konsumenter och företag optimerar produktionen med hjälp av utbud och efterfrågan. Han föreslår att ett demokratiskt valt råd delar ut skattepengar till företag som har behov av investeringskapital. Det är alltså skillnad på en kapitalistisk marknad och en demokratiskt styrd dito. Marknad och kapitalism är inga synonymer.
Schweickart argumenterar för att staten ska ge ekonomiskt och tekniskt stöd åt företag som ombildas till att vara arbetarägda. Vidare föreslår han att staten ska hjälpa till att köpa upp företag när det är finansiellt möjligt för att sedan ge kontrollen till arbetarna. Detta är oftast möjligt när företaget är i finansiell kris och aktien billig. Risken är alltså stor att pengar går förlorade. Samtidigt är en konkurs av skada för samhället, varför det allmännas stöd borde vara stort för en sådan investering.
Sammantaget är David Schweickarts bok After Capitalism det bästa jag läst på temat alternativ till kapitalismen. Den inger hopp i dessa tider av TINA. Samtidigt är det en realistisk vision. Konstigt nog har den inte översatts till så många språk. En svensk version saknas till exempel. Kan det vara för att diskussionen om ekonomisk demokrati fortfarande är tabubelagd sedan striden om löntagarfonderna för drygt tjugo år sedan? Vi inom vänstern borde ha självförtroende nog att återinföra begreppet ekonomisk demokrati på dagordningen.
Subscribe to:
Posts (Atom)