Det är konflikten, inte samförstånd och konsensus, som gör att meningsmotståndare får insikter, såväl om sin egen som motståndarens ideologi. Dessa tankar kommer från Alexis de Tocqueville, som var en av huvudförfattarna till USAs konstitution.
Det är en näst intill omöjligt svår konst att argumentera så att diskussionen blir verkligt konstruktiv. Jag är själv usel på det. Det krävs en kall hjärna och ett stort hjärta. Den kalla hjärnan krävs för att lyssna på motståndarens argumentering och verkligen ta till sig vad hon säger, inte bara vad man tror att hon säger. Det stora hjärtat krävs för att inse att meningsmotståndare typiskt är lika stora humanister som en själv. Det är lätt hänt att automatiskt avfärda en meningsmotståndare med tillmälen som populist, lögnare, köpt eller nyttig idiot. Några tips i detta sammanhang följer här.
För talaren:
Tvinga dig själv att tala lågmält. Det vanliga annars är att bli mer högröstad när diskussionen hettar till. Andas djupare ju intressantare diskussionen ter sig. Citera aldrig andras negativa uppfattningar om meningsmotståndaren. Försök att undvika citat av böcker och liknande i direkttal, utom när det är nödvändigt. Det förvirrar normalt bara meningsmotståndaren och får henne att känna sig underlägsen. Tala ur hjärtat, med den kalla hjärnan påslagen. Var försiktig med ironier och provokationer när det hettar till i en politisk diskussion. Ironi måste läsas mellan raderna. Undantaget för provokationer och liknande är när du inte bryr dig om du bränner broar för gott. Alternativt så är du säker på att den ömsesidiga respekten återfinner sig efter den ofelbara förbittringen. Försök alltid att formulera dig med betraktarens glasögon på. För att en verklig dialog ska komma till stånd krävs det att båda parter använder samma språkbruk. Meningsfränder förstår ofta redan din tankegång. Hos dem behöver du inte bli ytterligare bekräftad. Lägg inte ord i mun. Var försiktig med att säga åt henne vad hon ska göra, säga eller tänka på. En klassiker är ”men kan du inte se det ur mitt perspektiv”. Försök att se saken ur hennes perspektiv istället.
Om du får henne svarslös blir du antagligen nöjd. Tänk då på att det antagligen är för att hon har tröttnat på att diskutera med dig.
För lyssnaren:
Lyssna på vad hon säger. Normalt tänker man mer på vad man ska säga härnäst. Låt henne tala till punkt. Vänta gärna några ögonblick med att svara. Kanske hade hon inte talat färdigt än? Har du egentligen något mer av värde att tillägga för tillfället? Läs aldrig mellan raderna. Ignorera ironier och skämt. När hon säger en sak du inte har tänkt på, tacka då för hennes bidrag till din bättre förståelse. När någon påpekar att du upprepar dig själv, är dryg, använder dig av floskler, saknar självdistans eller talar så att ingen förstår vad du säger, tacka då för upplysningen.
För båda:
Det är frågan, inte svaret, som ger svaret på frågan.
