På förra träffen läste vi alltså om Rudolf Meidners löntagarfondsförslag ur denna text från Timbro. De konstaterar att det var "oklart hur Meidnergruppen tänkte sig att fonderna skulle organiseras. Tydligast var man i frågan om att fonderna skulle ha nära anknytning till fackförbunden". Detta påstående bekräftar Bo Rothsteins påpekande (från den första artikeln i höstas) att löntagarfondsförespråkarna förlorade eftersom de inte hade en genomtänkt konstitutionell dimension.
Timbro-författarnas huvudpoäng var att löntagarfonder skulle leda till ökad kapitalkonsumtion och därmed ett stort BNP-dipp. Detta beror dels på att avkastningen till aktiespararna minskar (eftersom 20% av vinsten före skatt går till löntagarfonderna) vilket man kan kompensera för genom att konsumera kapital, och dels på att aktiespararna är medvetna om att makten i företagen kommer att hamna i löntagarfondernas händer inom ett antal år. Dock argumenterar de för vad som skulle hänt om man införde löntagarfonderna på 80-talet, snarare än vad som skulle hänt om de infördes idag. På 80-talet fanns det "få men stora" aktieägare, vilket är utgångspunkten för att det blir kapitalkonsumtion, men idag finns det ett väldigt stort anonymt kapital från miljontals personer som sparar i fonder. Frågan som bör ställas, för att kritiken ska ha större relevans idag, är hur fondförvaltarna rimligen skulle agera om löntagarfonder infördes.
Om man skulle kritisera löntagarfonder ur ett vänsterperspektiv är en rimligare utgångspunkt att ställa sig frågan om man verkligen skulle åstadkomma en demokratisering av näringslivet (som ju är tanken), eller om man bara skulle skapa en ny härskarklass i norra bantorget, då LO plötsligt blir Sveriges största fackförbund och Sveriges största kapitalägare på samma gång.
