Med denna bro kommer järnvägen kunna konkurrera med flyget till norra Tyskland. Tack, Danmark! Förhoppningsvis investerar Sverige i järnvägsinfrastruktur, så att sträckan Stockholm-Hamburg kortas ned till några timmar. Att beslutet att bygga Fehmarn-bält-bron har dröjt så länge beror främst på att Tyskland har visat sig ointresserat. Stora hamnar i Rostock mfl. gillar inte konkurrensen med en fast förbindelse.
Apropå tåg så är det sorgligt att se regeringens halsstarrighet i fallet konkurrensutsättning av SJ. SJ är ett naturligt monopol med stordriftfördelar, precis som Posten. Det är nyliberal ideologisk blindhet att bortse från faktumet att det sammantaget blir dyrare med fler aktörer på samma spår, eller fler brevbärare i samma trappuppgång.
2009-03-26
2009-03-17
Heders, Lars Ohly!
När jag googlade på mig själv häromdagen hittade jag detta:
Lars Ohly svarar på ett gammalt inlägg jag skrev på vänsterns debattforum. Att Ohly har en annan uppfattning än jag ang. val av fack förtar inte faktum: Det hedrar Ohly att han tar sig tid att skriva ett svar till en nobody som jag. Hans förhoppning att jag ska känna mig varmt välkommen i partiet är härmed bekräftad.
Lars Ohly svarar på ett gammalt inlägg jag skrev på vänsterns debattforum. Att Ohly har en annan uppfattning än jag ang. val av fack förtar inte faktum: Det hedrar Ohly att han tar sig tid att skriva ett svar till en nobody som jag. Hans förhoppning att jag ska känna mig varmt välkommen i partiet är härmed bekräftad.
2009-03-16
Free Burmas political prisoners!
Dear Friends,
Will you make a stand for Burma's Political Prisoners?
Today thousands of people across the world are uniting with one voice
demanding the release all of Burma's political prisoners. They are taking
part in a global signature campaign which aims to collect 888,888 signatures
before 24 May 2009 the legal date that Burma’s democracy leader, Aung San
Suu Kyi should be released from house arrest.
The petition calls on the UN Secretary General Ban Ki-moon to make it his
personal priority to secure the release of all political prisoners in Burma,
as the essential first step towards democracy in the country.
Please sign the petition now!
The target of 888,888 signatures symbolises 8.8.88, the day the junta
massacred some 3,000 people who courageously protested in Burma’s largest
democracy uprising.
*Political Prisoners In Burma – Facts
** There are over 2,100 political prisoners in Burma.
* *They are innocent:* These prisoners have committed no crime. They have
been imprisoned for peacefully calling for democracy and freedom in Burma.
* *They are subjected to horrific torture:* Once in prison, democracy
activists face horrific torture, including electric shocks, rape, iron rods
rubbed on their shins until the flesh rubs off, severe beatings and solitary
confinement.
* *They endure terrible suffering:* Many prisoners are kept in their cells
24 hours a day, given inadequate food and are in poor health. However, the
regime appears to be systematically denying medical treatment to political
prisoners.
These are brave men and women that are at the forefront of the fight for
freedom and democracy in Burma. They need your help.
Sign the petition now!
A global movement
We can’t let the world forget these political prisoners. Please help by
forwarding this email to your friends and colleagues so that they too can
make a stand for freedom in Burma.
Thank you,
Anna Roberts
Director
Burma Campaign UK
Will you make a stand for Burma's Political Prisoners?
Today thousands of people across the world are uniting with one voice
demanding the release all of Burma's political prisoners. They are taking
part in a global signature campaign which aims to collect 888,888 signatures
before 24 May 2009 the legal date that Burma’s democracy leader, Aung San
Suu Kyi should be released from house arrest.
The petition calls on the UN Secretary General Ban Ki-moon to make it his
personal priority to secure the release of all political prisoners in Burma,
as the essential first step towards democracy in the country.
Please sign the petition now!
The target of 888,888 signatures symbolises 8.8.88, the day the junta
massacred some 3,000 people who courageously protested in Burma’s largest
democracy uprising.
*Political Prisoners In Burma – Facts
** There are over 2,100 political prisoners in Burma.
* *They are innocent:* These prisoners have committed no crime. They have
been imprisoned for peacefully calling for democracy and freedom in Burma.
* *They are subjected to horrific torture:* Once in prison, democracy
activists face horrific torture, including electric shocks, rape, iron rods
rubbed on their shins until the flesh rubs off, severe beatings and solitary
confinement.
* *They endure terrible suffering:* Many prisoners are kept in their cells
24 hours a day, given inadequate food and are in poor health. However, the
regime appears to be systematically denying medical treatment to political
prisoners.
These are brave men and women that are at the forefront of the fight for
freedom and democracy in Burma. They need your help.
Sign the petition now!
A global movement
We can’t let the world forget these political prisoners. Please help by
forwarding this email to your friends and colleagues so that they too can
make a stand for freedom in Burma.
Thank you,
Anna Roberts
Director
Burma Campaign UK
2009-03-03
Bokrecension
En Värld Utan Fattigdom: Socialt Företagande Och Kapitalismens Framtid
Muhammad Yunus
Bookhouse Publishing AB, 2008
Muhammad Yunus är mannen bakom idén mikrokrediter. Grameen Bank, med ursprung i Bangladesh, ger små lån till fattiga människor utan kreditvärdighet. Tanken har burit frukt och idag finns det mikrokreditsbanker på alla kontinenter. Miljontals fattiga har tagit sig ur sin misär och kan idag leva på sitt småföretagande. 2006 delade Yunus och Grameen bank på Nobels fredspris.
Yunus är idag väl sedd i fina sällskap såsom World Economic Forum i Davos. Han har superkapitalister såsom Bill Gates öra. Är det anledning nog att avfärda honom ur ett vänsterperspektiv? Absolut inte, tvärtom är denna bok rent revolutionär läsning. Hans människosyn är att de flesta människor har en inneboende förmåga till entrepenörskap, vilket han har sett bekräftat miljonfalt i arbetet med mikrokrediter. (Den gängse kapitalistiska synen är annars att bara ett fåtal kan bli entrepenörer, och de övriga i arbetsför ålder kan arbeta i deras företag.)
Han kritiserar den kapitalistiska endimensionella synen på företag, där vinstmaximering är det enda kriteriet för om ett företag är framgångsrikt eller inte. Istället borde samhällsnyttan vara det gällande kriteriet. Han föreslår att man ska bedriva socialt företagande. Som exempel i boken så har han startat ett företag som heter Grameen Danone, ett samarbete med den multinationella jätten Danone, som har gått med på Yunus kriterier för hur företaget ska skötas. De tillverkar yoghurt som är billig och nyttig för småbarn i Bangladesh. Grameen Danone har inga vinstkrav på sig, endast sociala diton.
Denna typ av socialt företagande föreslår han borde vara framtiden för kapitalismen. Om han lyckas i sitt värv att övertyga fler kapitalistiska företag som Danone att arbeta med samhällsnyttan som primärt mål så är det fantastiskt. Det är månne en framkomligare väg än att arbeta emot kapitalismen som vi inom vänstern normalt gör. Än är det dock för tidigt att säga att han kommer att lyckas omvälva kapitalismen inifrån, även om han gör ett minst sagt energiskt intryck i denna bok.
Sammantaget är det en upplyftande och konstruktiv läsning i hur man med små medel kan åstadkomma stora förbättringar för fattiga människor världen över. I dessa tider då mycket ser ut att gå åt fel håll är denna bok ett nödvändigt lyckopiller.
Muhammad Yunus
Bookhouse Publishing AB, 2008
Muhammad Yunus är mannen bakom idén mikrokrediter. Grameen Bank, med ursprung i Bangladesh, ger små lån till fattiga människor utan kreditvärdighet. Tanken har burit frukt och idag finns det mikrokreditsbanker på alla kontinenter. Miljontals fattiga har tagit sig ur sin misär och kan idag leva på sitt småföretagande. 2006 delade Yunus och Grameen bank på Nobels fredspris.
Yunus är idag väl sedd i fina sällskap såsom World Economic Forum i Davos. Han har superkapitalister såsom Bill Gates öra. Är det anledning nog att avfärda honom ur ett vänsterperspektiv? Absolut inte, tvärtom är denna bok rent revolutionär läsning. Hans människosyn är att de flesta människor har en inneboende förmåga till entrepenörskap, vilket han har sett bekräftat miljonfalt i arbetet med mikrokrediter. (Den gängse kapitalistiska synen är annars att bara ett fåtal kan bli entrepenörer, och de övriga i arbetsför ålder kan arbeta i deras företag.)
Han kritiserar den kapitalistiska endimensionella synen på företag, där vinstmaximering är det enda kriteriet för om ett företag är framgångsrikt eller inte. Istället borde samhällsnyttan vara det gällande kriteriet. Han föreslår att man ska bedriva socialt företagande. Som exempel i boken så har han startat ett företag som heter Grameen Danone, ett samarbete med den multinationella jätten Danone, som har gått med på Yunus kriterier för hur företaget ska skötas. De tillverkar yoghurt som är billig och nyttig för småbarn i Bangladesh. Grameen Danone har inga vinstkrav på sig, endast sociala diton.
Denna typ av socialt företagande föreslår han borde vara framtiden för kapitalismen. Om han lyckas i sitt värv att övertyga fler kapitalistiska företag som Danone att arbeta med samhällsnyttan som primärt mål så är det fantastiskt. Det är månne en framkomligare väg än att arbeta emot kapitalismen som vi inom vänstern normalt gör. Än är det dock för tidigt att säga att han kommer att lyckas omvälva kapitalismen inifrån, även om han gör ett minst sagt energiskt intryck i denna bok.
Sammantaget är det en upplyftande och konstruktiv läsning i hur man med små medel kan åstadkomma stora förbättringar för fattiga människor världen över. I dessa tider då mycket ser ut att gå åt fel håll är denna bok ett nödvändigt lyckopiller.
2008-08-23
The Void
Fritt från Tomorrow Never Knows. Tack John Lennon och döda tibetanska munkar.
Whenever in doubt:
Turn off your mind, relax and float downstream.
It is not dying.
It is not dying.
Lay down all thoughts, surrender to the Void.
It is shining.
It is shining.
Looparna med utomjordiska ljud i mittpartiet är Paul McCartneys. Bland annat hörs hans gitarrsolo från Taxman sönderklippt på halv hastighet.
Ja, jag kan texten till George Harrisons Taxman utantill sedan mellanstadiet. Jag skrålar fortfarande gärna med för full hals. Här kommer mer hardcore kill-your-darlings än jag någonsin trodde att jag skulle förmå mig till: Beatles var politiskt naiva. John Lennon var en tories-röstande Maokramare. Paul McCartney tjoade nyligen något glatt om revolution när han var på Kuba. Men. Samtidigt är de mina allra största frihetshjältar. Paul McCartney sjöng We can work it out and set it straight or say goodnight. John Lennon fräste -ism -ism -ism. George Harrison sjöng Think for yourself cause I won’t be there with you. Ringo Starr myntade meningsfulla nonsensfraser som A Hard Day’s Night och Tomorrow Never Knows.
Whenever in doubt:
Turn off your mind, relax and float downstream.
It is not dying.
It is not dying.
Lay down all thoughts, surrender to the Void.
It is shining.
It is shining.
Looparna med utomjordiska ljud i mittpartiet är Paul McCartneys. Bland annat hörs hans gitarrsolo från Taxman sönderklippt på halv hastighet.
Ja, jag kan texten till George Harrisons Taxman utantill sedan mellanstadiet. Jag skrålar fortfarande gärna med för full hals. Här kommer mer hardcore kill-your-darlings än jag någonsin trodde att jag skulle förmå mig till: Beatles var politiskt naiva. John Lennon var en tories-röstande Maokramare. Paul McCartney tjoade nyligen något glatt om revolution när han var på Kuba. Men. Samtidigt är de mina allra största frihetshjältar. Paul McCartney sjöng We can work it out and set it straight or say goodnight. John Lennon fräste -ism -ism -ism. George Harrison sjöng Think for yourself cause I won’t be there with you. Ringo Starr myntade meningsfulla nonsensfraser som A Hard Day’s Night och Tomorrow Never Knows.
2008-06-01
Why Lazurus Laughed by Wei Wu Wei. Tack Anton Larson.
Of the many earnest, and how earnest, people we may observe reading, attending lectures, studying and practicing disciplines, devoting their energies to the attainment of a liberation which is by definition unattainable, how many are not striving via the ego-concept which is itself the only barrier between what they think they are and that which they wish to become but always have been and always will be?
2008-05-23
Kapitel 7. Promenad i DDR-Berlin.
Det är nyttigt att informera sig om den egna ideologins lik i garderoben. Den tidigare ärkebiskopen KG Hammar är en hederlig kristen som har läst och tagit till sig Jesper Svartviks Kristendomens svarta bok. Nazister får gärna läsa boken Om detta må ni berätta av Stephane Bruchfeld och Paul Levine. Liberaler hittar nyttig läsning i Storföretagens svarta bok av Hans Weiss och Klaus Werner.
Den demokratiska frihetliga vänsterns ideologi har aldrig implementerats i stor skala. Jag har alltså inga demoner att konfrontera i den meningen. Men jag måste kunna se och lära av de hemskheter som har begåtts i vänsterns namn. Jag har tyvärr inte läst Kommunismens svarta bok, en bok redigerad av Stéphane Courtois. Jag har däremot haft förmånen att bo i Berlin, där vänsterdiktaturen DDRs historia står skriven i öppen dager. Här berättar jag om en promenad som jag brukade ta med besök på. Jag har Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel (tyvärr utgången) att tacka för guidningen.
Ta U5 till Strausberger Platz. Här börjar Karl Marx-Allee, tidigare Stalin-Allee. Denna allé var tänkt att bli den nya paradgatan i det sönderbombade Östberlin i 50-talets början. Trycket var enormt på arbetarna för att färdigställa byggnaderna så fort som möjligt. Arkitekturstilen är neo-klassicistisk, som sig bör (diktatorer brukar ha det gemensamt att de gillar antiken). Fortfarande ser man hammaren och skäran-mosaik är och där. Lenin goes Pompeij, som Vallgren skriver. Arbetarna tröttnade på de allt omänskligare arbetsförhållandena då ledningen pressade på för att få färdigt bygget, och i juni 1953 så började upproret sprida sig. Den 17 juni satte diktaturen in pansarvagnar mot upproret. Landets diktator Walter Ullbricht uttalade sig om att nu hade han förlorat förtroendet för folket. Berthold Brecht, en frihetlig kommunist i DDR, svarade sitt klassiska: Om Ullbricht förlorat förtroendet för folket så måste därmed ett nytt folk väljas. Om man går österut på alléen så ser man Karl-Marx Buchhandlung till höger, den största bokhandeln i DDR. Den är fortfarande värd ett besök. När man kommer till Frankfurter Tor så har man sett det mest spektakulära av allén.
Ta U5 österut till Magdalenenstrasse. Gå in i kvarteret till norr. Det är inte bra skyltat alls, men så småningom hittar ni till Stasi-muséet. Här var högkvarteret för det mytomspunna Stasi, DDRs säkerhetspolis. Här finns spionerileksaker som hämtade från en Bondrulle, marxist-leninistisk kitsch som man är för bra för att vara sann, och här finns en historia som är frusen i väggarna sedan muren föll hösten 1989. Erich Mielkes (Stasis överhuvud under kalla kriget fram till murens fall) arbetsrum är huvudattraktionen. På hans arbetsbord står till vänster arbetstelefonen, och till höger Lenins dödsmask. Filmen De andras liv är delvis inspelad på detta högkvarter. Se den!
Nu går ni tillbaks till U5 och åker tillbaks till S-Bahn-ringen, om ni inte vill ta en kilometerlång promenad längs världens fulaste hus på vänster sida. Ta S-Bahn-ringen söderut till Treptower Park. Mitt i denna park finns Sowjetisches Ehrenmal, en massgrav för ryska soldater som stupade när Berlin erövrades 1945. Historien till detta bygge är att Hitler och Speer lät frakta tusentals ton svensk granit till Berlin för det kommande bygget av Germania, det tredje rikets kommande huvudstad. Denna granit låg och skräpade efter kriget. DDR använde sedan denna hitlergranit till att berätta historien om Stalins heroiska kamp och slutliga seger över Hitler. Över den okände soldatens grav, på en ansenlig kulle, står en sjumetershjälte med framtiden, representerat av ett litet barn, i ena handen. I andra handen håller han ett svärd med vilket han krossar en svastika vid sina fötter.
Om ni fortfarande är pigga på att se mer, så kan ni ta S-bahn söderut till Adlershof. Där finns Anna Seghers hem som minnesplats på Anna Seghers-strasse 81. Även det är DDR-historia frusen i väggarna, i detta fall sedan hennes död 1983. I detta fall är det oändligt mycket mänskligare än Stasi-muséet. Anna Seghers var en kommunistisk judinna som flydde nazityskland och som på flykten skrev boken Det sjunde korset på 30-talet, som skildrade nazisternas grymhet. Denna bok var obligatorisk läsning för amerikanska soldater på väg till kriget mot Hitlertyskland, för att de skulle lära sig om fienden och dess ondska. När Anna Seghers kom tillbaka till sitt hemland valde hon som kommunist att bosätta sig i DDR. Hon var firad nationalförfattare. Men hon kände sig obekväm i den uppburna rollen, och levde ett tillbakadraget liv i utkanten av stan. I Carl-Johan Vallgrens bok nämns en ofördelaktig historia om henne, där hon passivt ska ha tittat på när DDR-terrorn krossade sin gamle förläggare och vän Walter Janka.
I historieböckerna (det vill säga om hon omnämns alls) är Anna Seghers passivitet alltså ett lika stort moraliskt brott som aktivt ondskefullt handlande. Historien är aldrig så svartvit och enkel som i sagorna. Kanske våra barnbarn kommer att förakta oss för våran passivitet gentemot klimathotet, barnarbete i Pakistan, eller för att vi agerade så tamt gentemot diktaturen i Burma. Vems namn som slängs på historiens skräphög, alternativt föräras frihetshjältegloria, brukar segraren ha privilegiet att välja ut.
Den demokratiska frihetliga vänsterns ideologi har aldrig implementerats i stor skala. Jag har alltså inga demoner att konfrontera i den meningen. Men jag måste kunna se och lära av de hemskheter som har begåtts i vänsterns namn. Jag har tyvärr inte läst Kommunismens svarta bok, en bok redigerad av Stéphane Courtois. Jag har däremot haft förmånen att bo i Berlin, där vänsterdiktaturen DDRs historia står skriven i öppen dager. Här berättar jag om en promenad som jag brukade ta med besök på. Jag har Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel (tyvärr utgången) att tacka för guidningen.
Ta U5 till Strausberger Platz. Här börjar Karl Marx-Allee, tidigare Stalin-Allee. Denna allé var tänkt att bli den nya paradgatan i det sönderbombade Östberlin i 50-talets början. Trycket var enormt på arbetarna för att färdigställa byggnaderna så fort som möjligt. Arkitekturstilen är neo-klassicistisk, som sig bör (diktatorer brukar ha det gemensamt att de gillar antiken). Fortfarande ser man hammaren och skäran-mosaik är och där. Lenin goes Pompeij, som Vallgren skriver. Arbetarna tröttnade på de allt omänskligare arbetsförhållandena då ledningen pressade på för att få färdigt bygget, och i juni 1953 så började upproret sprida sig. Den 17 juni satte diktaturen in pansarvagnar mot upproret. Landets diktator Walter Ullbricht uttalade sig om att nu hade han förlorat förtroendet för folket. Berthold Brecht, en frihetlig kommunist i DDR, svarade sitt klassiska: Om Ullbricht förlorat förtroendet för folket så måste därmed ett nytt folk väljas. Om man går österut på alléen så ser man Karl-Marx Buchhandlung till höger, den största bokhandeln i DDR. Den är fortfarande värd ett besök. När man kommer till Frankfurter Tor så har man sett det mest spektakulära av allén.
Ta U5 österut till Magdalenenstrasse. Gå in i kvarteret till norr. Det är inte bra skyltat alls, men så småningom hittar ni till Stasi-muséet. Här var högkvarteret för det mytomspunna Stasi, DDRs säkerhetspolis. Här finns spionerileksaker som hämtade från en Bondrulle, marxist-leninistisk kitsch som man är för bra för att vara sann, och här finns en historia som är frusen i väggarna sedan muren föll hösten 1989. Erich Mielkes (Stasis överhuvud under kalla kriget fram till murens fall) arbetsrum är huvudattraktionen. På hans arbetsbord står till vänster arbetstelefonen, och till höger Lenins dödsmask. Filmen De andras liv är delvis inspelad på detta högkvarter. Se den!
Nu går ni tillbaks till U5 och åker tillbaks till S-Bahn-ringen, om ni inte vill ta en kilometerlång promenad längs världens fulaste hus på vänster sida. Ta S-Bahn-ringen söderut till Treptower Park. Mitt i denna park finns Sowjetisches Ehrenmal, en massgrav för ryska soldater som stupade när Berlin erövrades 1945. Historien till detta bygge är att Hitler och Speer lät frakta tusentals ton svensk granit till Berlin för det kommande bygget av Germania, det tredje rikets kommande huvudstad. Denna granit låg och skräpade efter kriget. DDR använde sedan denna hitlergranit till att berätta historien om Stalins heroiska kamp och slutliga seger över Hitler. Över den okände soldatens grav, på en ansenlig kulle, står en sjumetershjälte med framtiden, representerat av ett litet barn, i ena handen. I andra handen håller han ett svärd med vilket han krossar en svastika vid sina fötter.
Om ni fortfarande är pigga på att se mer, så kan ni ta S-bahn söderut till Adlershof. Där finns Anna Seghers hem som minnesplats på Anna Seghers-strasse 81. Även det är DDR-historia frusen i väggarna, i detta fall sedan hennes död 1983. I detta fall är det oändligt mycket mänskligare än Stasi-muséet. Anna Seghers var en kommunistisk judinna som flydde nazityskland och som på flykten skrev boken Det sjunde korset på 30-talet, som skildrade nazisternas grymhet. Denna bok var obligatorisk läsning för amerikanska soldater på väg till kriget mot Hitlertyskland, för att de skulle lära sig om fienden och dess ondska. När Anna Seghers kom tillbaka till sitt hemland valde hon som kommunist att bosätta sig i DDR. Hon var firad nationalförfattare. Men hon kände sig obekväm i den uppburna rollen, och levde ett tillbakadraget liv i utkanten av stan. I Carl-Johan Vallgrens bok nämns en ofördelaktig historia om henne, där hon passivt ska ha tittat på när DDR-terrorn krossade sin gamle förläggare och vän Walter Janka.
I historieböckerna (det vill säga om hon omnämns alls) är Anna Seghers passivitet alltså ett lika stort moraliskt brott som aktivt ondskefullt handlande. Historien är aldrig så svartvit och enkel som i sagorna. Kanske våra barnbarn kommer att förakta oss för våran passivitet gentemot klimathotet, barnarbete i Pakistan, eller för att vi agerade så tamt gentemot diktaturen i Burma. Vems namn som slängs på historiens skräphög, alternativt föräras frihetshjältegloria, brukar segraren ha privilegiet att välja ut.
Subscribe to:
Posts (Atom)